Recension

niggas-on-the-moon-death-grips-bjork-album-cover-art-750x0

Det skulle gå att skriva en relativt lång text om Death Grips korta men intensiva historia: deras plötsliga guerilla-släpp av album på Soundcloud och deras oförklarade inställda spelningar har fått det att sticka i ögonen på såväl skivbolag som fans. De kaotiska omständigheterna som omger den experimentella hip-hopgruppen speglar i hög grad deras galna sound och paranoida texter.

Death Grips jobbar som sagt inte med konceptet ”releasedatum” utan släpper oftast sin musik som en blixt från klar himmel någonstans på internet, så är fallet även denna gång. Gruppens senaste släpp är den första delen av ett tänkt dubbelalbum vid namn the powers that b (allt i gemener), och den andra delen vid namn Jenny Death kommer enligt bandet att släppas vid ett senare tillfälle i år. Hela albumet är alltså inte ute än, men eftersom bandet släpper ”skivorna” var och en för sig så antar jag de separata delarna också är tänkta avnjutas så. Således är här en recension av första delen: niggas on the moon.

Death Grips har sakta rört sig mot ett mer glitch-orienterat sound, och niggas on the moon är inget undantag från den utvecklingen. En stor del av alla samples på skivan är sönderklippta i hundradelar och mekaniskt loopade i ett rasande tempo. Den isländska sångerskan Björks medverkan på albumet sker i princip enbart på detta sätt: skärvor av hennes röst flyger fram överst i mixen med ett kulsprutetempo, som om någon lagt ner hennes röst i en mixer och serverat den i bråkdelar. A-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a osv. Detta bäddar för en något avtrubbande upplevelse, vilket såklart är poängen. Death Grips har mycket gemensamt med band som Coil, Einstürzende Neubauten och Swans i avseendet att de verkar gilla att plåga sina fans med ändlös repetition och hänsynslös volym (och deras fans älskar såklart att bli plågade, även undertecknad).

Även om deras sound inte är lika brutalt denna gång så är världen de bjuder in oss till minst lika paranoid, våldsam och hemsökt som vanligt.

Men det som är intressant här händer egentligen under alla monotona Björk-samples: istället för att göra alla hooks och beats så fläskiga och högljudda att de nästan blir ett skämt, som på The Money Store, så har Death Grips på niggas on the moon istället gömt dem bakom den kaotiska ljudbilden, något som gör detta till gruppens mest svårlyssnade släpp hittills. Charmen ligger i märkliga rytmer, dundrande basgångar och adrenalinpumpande breaks, allt dolt i en audio-tornado av märkliga ljud och oväntade övergångar. Det fantastiskt titulerade spåret Have a Sad Cum vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska ta mig till med, det är så trasigt och fragmenterat att det tangerar någon slags ljudkonst snarare än musik. Men i de allra flesta fall är det belönande att ha tålamod med niggas on the moon, övriga spår får mig att än gång imponeras av Death Grips kreativitet.

MC Rides texter är mer kryptiska än någonsin, men lika catchy som alltid. Jag vet inte vad ens hälften av det han rappar innebär, men sättet han använder sin röst på är fantastiskt: från lågmälda viskningar till panikartade skrik, och allt däremellan. Att som i öppningsspåret Up My Sleeves beskriva dödslängtan som en vilja att ”quench my hearse” (som ”släcka min törst”, fast istället för thirst = hearse = likbil, ja ni fattar) är briljant, och den djupt obehagliga sexuella stream-of-consciousness-texten på Fuck Me Out är lika delar vidrig och medryckande på ett sätt som verkligen är unikt för Death Grips. Även om deras sound inte är lika brutalt denna gång så är världen de bjuder in oss till minst lika paranoid, våldsam och hemsökt som vanligt.

Gruppen får för min skull gärna fortsätta vara hur stökiga och omöjliga som helst i sitt förhållande till omvärlden så länge de fortsätter att leverera fantastisk musik på det här sättet. När den andra delen av detta dubbelalbum släpps vet nog inte ens bandet själva vid det här laget, men jag ser fram emot att plötsligt upptäcka det på bandets soundcloud-sida eller youtube eller vilket forum de nu kommer välja för distribution. Stay noided, som MC Ride brukar säga.

Erik Blohmé

Läs mer