Spelning

Fire! Orchestra @ UKK

fire orchestra ukk

Vintern gör sitt första ordentliga intåg och konferencieren önskar oss i publiken att vi ska få värma oss med fire. En något ostig inledning, kanske, men också rätt mysig. Att låta en 28-manning experimentell orkester värma en istället för hemmanets tjaskiga el-element, det är en sympatisk bild. Men innan alla fick tåga in på scenen fick vi bevittna tre små förakter. Först ut var Per Åke Holmander på tuba. Hans stycke börjar väldigt tyst med små, små blås och suckar in i tubans munstycke, som tur var höll sig publiken tyst så att det gick att uppfatta de minimala vibrationerna. Suckarna utvecklas till mer tryckande blås och bubblande helikopterläppar. Det är någonstans där man inser att tuban är ett härligt groteskt instrument.
Efter följer Sten Sandell på flygel och Emil Strandberg på trumpet. Deras bit är en ljust flyende upptäcktsfärd mellan två musiker, det är något udda och knäppt, men också väldigt fint i hur de söker finna varandra, men mest trillar åt varsitt håll hela tiden. Siste man till rakning är Joel Grip på kontrabas. Han sliter och drar i sitt väldiga instrument och skapar ljud som låter som konstant knorrande dörrar som öppnar sig längre och längre in i ens inre, det är ett suggererande och småotäckt stycke musik.

Efter de tre korta godbitarna följs en paus, innan vi visas in igen. Orkestern intar sina positioner och kvällens tupp, Mats Gustafsson, presenterar att de kommer spela ett nytt stycke, kallat Enter. Vilket är ett passande namn på en uppföljare till deras förra skapelse, Exit. Men är innehållet i linje? Absolut. De går helt i Exits fotspår, en helt rak och omfamnande uppföljare. Det är fortfarande groovebaserad experimentjazz med utsvävningar åt alla möjliga håll. Det är något högre i tempo i Enter och en sväng i elektronisk noise, vilket bara är välkomnande.

De tre vokalisterna har helt olika stil, nytillskottet Simon Ohlsson från Silverbullit, ger rummet ett rockigt uttryck, Sofia Jernbergs vokala forskande gör att orkestern upplevs som nästintill stum och Mariam Wallentin mässar voodoogospel. Det är svårt att i ord försöka förmedla hur dessa tre delar passar ihop med de resterande tjugofem (!), men stycket rör sig onekligen sömlöst.

Att gå igenom alla musikers enskilda insatser är ett omöjligt uppdrag efter bara en föreställning, men de som fångade mig mest, den här gången, var bland annat Raymond Strids lyhört luriga och påhittiga trumspel, så lustfyllt att betrakta, det ser så enkelt ut! Mats Äleklints trombonspel har jag i olika sammanhang hyllat så många gånger, men det är fortfarande lika ljuvligt.

Värmdes man upp av fire då? Ja, jisses, ja! Deras alpliknande musikaliska konstruktion är värme ända in i märgen. Hur de bygger, river, bygger, river, bygger och bryter av rätt ner i ravinen är sinnligt uppfriskande. Lite synd är det dock att lokalen är lite för liten för den bombastiska ljudbilden, det blir något instängt emellanåt när musiken inte får flyga så fritt som den stundtals behöver.

Efter att nu två år i rad sett Fire! Orchestras komponerade kaos, hoppas jag verkligen att de fortsätter att sammanstråla och fösa in ny kraft i deras vanliga projekt och band. Jag tror verkligen att det är något bra för Sveriges jazzscen, något som kan hålla den vital och framåtskridande hela tiden. Vilket är betryggande med tanke på hur mycket annat känns som navelskådande stiltje. Att en gång om året få se något storslaget och översköljande, revitaliserar nog inte bara musikerna, utan även publiken.

Läs mer