Recension

Vånna inget - Ingen botten - Recension - Betyg: 4 av 5

Att få varje textrad att låta som ett perfekt plakat är inte lätt. Främst eftersom plakat oftast används som ett nedvärderande suffix, om något som känns grunt, kanske lite lätt korkat rent av, plakat-stigmat är högst reellt. Däremot Vånna inget är ett av de där banden som motbevisar det, för i samklang med Karolina Engdahls intensiva röst blir texterna fasligt direkta och lättfattliga plakatsmockor. Smällarna utdelas åt alla håll; åt alltings jävlighet, åt idiotsamhället, åt den egna ångesten och så vidare, inget och ingen slipper undan.

Bandets förra skiva, Allvar, var otroligt omedelbar, en skiva som gick rätt in när den kom och som fortfarande kittlar vid omlyssningar. Något utav en fullträff, helt klart. När bandet väljer att följa upp den har de låtit Jari Haapalainen producera. Det har lett till att soundet blivit något stabbigare och stabilare, lite mer musicerande, syntar och grejer, fast fortfarande rakt och hårt, såklart. Något som först kändes tråkigt, att bandets ohämmade energi inte drog undan mattan på en igen. Men det hade varit lögnaktigt mot albumets melankoliska drag, ofta återkommer de i låtarna hur jävla gamla de har blivit, gamla händelser och det man ångrar. Snabb sorg i imperfekt.

Nuet är lyckligtvis inte bortglömt, men det växlar, hit och dit. Det gör att skivan växer och blir en till tjänlig uppföljare som inte trampar vatten. Även om förändringarna egentligen är små, gör de sitt. Bandet låter större än tidigare och mer ombytliga, en härlig utveckling som gärna får fortsätta att växa.

Axel Stenros

Läs mer