Den 1 juni är det dags för årets Dans Dakar, som precis som tidigare anordnas på Universitetsområdet i Stockholm. I år har festivalen sitt kanske mest stjärnspäckade startfält någonsin, med ett liveset med The Prodigy som största publikdragare. Norska Röyksopp och franska Justice har varsitt DJ-set och där är vi framförallt väldigt sugna på Röyksopp, som dessutom ryktas gästas av Robyn. Efter Justices halvdana DJ-set på Hultsfredsfestivalen i fjol är förväntningarna på dem lägre ställda, men de lär passa bättre in på Dans Dakar än framför den relativt glesa publiken på Hultsfred.

Bland de mindre namnen är både Gesaffelstein och Hudson Mohawke värda att kolla in. Gesaffelstein är ytterligare ett spännande franskt housenamn som gör raspig techno. Hudson Mohawke slog i sin tur igenom ordentligt i fjol som ena halvan av TNGHT, men har även en mindre uppsjö solomaterial bakom sig.

En National-låt kan vara svår att sammanfatta. För min egen del förmår jag aldrig riktigt förklara varför jag blir så berörd av Matt Berningers impressionistiska lyrik. Texterna spretar och stör. Tankar som pistolkulor genom rutten frukt, att leva i salt, allt du älskar ligger på bordet och finns ute till havs, och så vidare. Märkliga observationer och meningar som helt tycks sakna sammanhang men som ändå är på rätt plats:

”Remember when you lost your shit and drove the car into the garden
You got out and said I’m sorry to the vines and no one saw it
I need my girl”

Jag är sjukt imponerad av The National. Hur de kan fortsätta att producera den här typen av magiskt material skiva efter skiva, utan att egentligen förändra sitt sound särskilt mycket, är beundransvärt. De borde ha börjat upprepa sig vid det här laget, men varje ny låt känns istället som ett välkommet inslag i bandets kanon; varje ny låt gör något nytt inom ramarna för gruppens varma och gitarrorienterade ljudbild. The National revolutionerar inte sin stil mellan skivsläppen, de reformerar den så sakta att en utveckling kan vara svår att sätta fingret på ens om man lyssnar på gruppens diskografi i kronologisk ordning. Deras fokus verkar snarare ligga på att skriva solida låtar.

Nästan alla låtar handlar om saknad, att lämna och bli lämnad, att såra och rädsla för att bli sårad

Så ljudmässigt låter det fortfarande lite som Wilco, fast utan ett endaste spår av americana-influenserna, och med betydligt fler fuzz-pedaler inblandade. Trummorna låter oerhört organiska men smattrar mekaniskt, nästan loopat, över lager på lager på lager av gitarrer. Berningers brummande röst är ständigt i förgrunden, så nära mikrofonen man kan krypa. Mixen är ren och tydlig, varje instrument väldigt distinkt.

Texterna graviterar kring hjärta och smärta i större utsträckning än tidigare. Eller ja, teman som relationer och hjärtekross har ju alltid flutit omkring i Nationals musik i viss utsträckning, men nu känns det som att de ämnena hamnat i skottgluggen på riktigt. Nästan alla låtar handlar om saknad, att lämna och bli lämnad, att såra och rädsla för att bli sårad; teman som på allvar började betonas redan på förra skivan High Violet. En skulle kunna bli besviken för att bandet börjat jobba med den här typen av popklyschor, men National gör det med bravur; mycket tack vare Berningers ovannämnda excentriska approach till att textförfattande. Han förvandlar popklyschorna till något säreget, ser på de uttjatade ämnena genom en lins som inget annat band äger, och gör på så vis något ordinärt och unikt på samma gång. Att jämföra någons kärlek med ett träsk hör inte till vanligheterna.

Den här skivan är ett gäng märkliga anekdoter som antyder precis lagom mycket för att säga precis allt utan att på något sätt förlora sin mystik.

Det enda negativa jag kan säga om skivan vid det här laget är att andra halvan inte flyter på lika bra som första delen; skivan skulle behövt en låt med högre tempo någonstans i slutet för att kännas helt jämn. Men detta är ju bara petitesser i sammanhanget, de individuella låtarna är minst lika bra oavsett vart på albumet de är placerade.

Jag vet inte om Trouble Will Find Me är The Nationals bästa album, förmodligen inte; men det säger mer om bandets andra skivsläpp än om det här albumets kvalitéer. Att jag ens behöver fundera över detta en stund innebär att ett högt betyg är i sin ordning. Den här skivan kommer vara min bästa vän tag framöver. Den här skivan är ett gäng märkliga anekdoter som antyder precis lagom mycket för att säga precis allt utan att på något sätt förlora sin mystik. Den här skivan är förtvivlan och försoning på samma gång. Men det är som sagt svårt att sammanfatta, omöjligt att förklara. Ni måste lyssna.

Fyra och ett halvt år efter deras senaste album Tonight släpper nu Franz Ferdinand sitt fjärde. De dansvänliga postpunkarna slog igenom 2004 med Take Me Out och var ett av de största banden i genrens återfödelse under 2000-talet. De senaste två åren har de pratat om sitt fjärde album som att det varit nästan klart, men inte förrän nu har de utannonserat det. Right Thoughts, Right Words, Right Action är ute 26 augusti och bandet fortsätter med all sannolikhet att göra sin karaktäristiska popmusik.

Låtlistan:
01 Right Action
02 Evil Eye
03 Love Illumination
04 Stand on the Horizon
05 Fresh Strawberries
06 Bullet
07 Treason! Animals.
08 The Universe Expanded
09 Brief Encounters
10 Goodbye Lovers & Friends

Se trailern för albumet nedan, inklusive några sekunder av den nya låten Right Action.

Efter att i fjol släppt tre hyllade garagealbum har Ty Segall nu annonserat ännu ett album, det verkar helt enkelt inte finnas något stopp på honom. Den 20 augusti släpper han Sleeper, som med all sannolikhet är ännu ett ljuvligt släpigt album med psykadeliska vibbar. I dagens musikklimat, där artister oftast släpper album varannat eller var tredje år, är det uppfriskande att se någon tänka annorlunda.

Lyssna på fjolårets Thank God for Sinners nedan.

När fantastiska Solange samarbetar med Kendrick Lamar blir det lite återvinning då Kendrick ”hoppar” in på låten Look Good With Trouble. Och även om resultatet inte är så fantastiskt som det skulle kunna vara är det ändå värt ens tid, för dåligt är det då inte.

Vågar en hoppas på lite fler samarbeten kanske?

Jag har ett minne av att Karin Dreijer i en intervju i samband med The Knifes förra album Silent Shout sa någonting i stil med “jag vill inte att min musik ska vara för uppenbart politisk, vill man det kan man lika gärna skriva en debattartikel”. Ifall mitt minne stämmer, vilket jag ofta betvivlar, vore det lite konstigt sagt. Ingen kan nämligen tveka på var syskonen Dreijer står politiskt. De har aldrig aktat sig för att låta sig höras och märkas – och tacka fan för det. Deras tvistade idéer och konstnärliga uttryck liknar ingen annans. Tidigare har det tagit uttryck i mer popanpassade former, ingen har väl missat hits som Heartbeats eller Marble House som ständigt spelats på såväl P3 som klubbar. Att The Knife vänt sig mer och mer bort från detta märktes dock för flera år sedan, kanske mest uppenbart i den evighetslånga opera (!) som de gjorde 2010 tillsammans med MT. Sims och Planningtorock. Hela tiden har de dock lämnat dörren öppen åt ett nytt renodlat studioalbum och det senaste året har det talats mer om det än någonsin. Så när till sist första singeln Full of Fire anlände togs den emot av hungriga öron.

I grund och botten är det samma innovativa popelectronica som förr, men de vadderade kanterna från Silent Shout och tidigare album är utbytta mot vassa kanter.

Jag ska inte neka till att jag blev förvånad över singeln. Först över hur den lät – kall och dystopisk, men sedan över hur bra den var. För även om The Knife kastade bort allt som hade med radio och brett omfamnande synthar att göra, så behåll de sin oerhörda känsla för relevans och humor. Först kunde jag inte höra det, men visst fanns den där. Bland dämpade trummaskiner och hårda synthljud skriker de ut LIBERALS ARE GIVING ME A NERVE PINCH – rakt, smart och ursinnigt.

Albumet i sin helhet följer i samma karga spår. Precis som omslaget skär sig och klöser en i ögonen, skär sig många ljud i öronen. Notera: detta är absolut inte något dåligt. Syskonen Dreijer vill klösa dig i öronen, de vill se till att du lägger märke till dem. De klöser dig så snyggt, så graciöst, att så fort du slutat känna smärtan av det så ser du. Det gör ont till en början för att det är så okonventionellt, så obeprövat och så oväntat. Titeln gör ingen hemlighet av ambitionerna – Shaking the Habitual – en övertydlig men likväl tydlig beskrivning av vad de gör här. Det är ett befriande grepp och så ut i fingerspetsarna typiskt för The Knife. I grund och botten är det samma innovativa popelectronica som förr, men de vadderade kanterna från Silent Shout och tidigare album är utbytta mot vassa kanter.

Albumet är fullt av intressanta stunder, lika rika på lager som The Knife alltid varit.

Detta gäller förstås de mer vanligt strukturerade spåren på plattan, för den visar även upp andra sidor än så. Mindre lyckade ambientförsök tar upp en halvtimme av albumet, som den smärtsamma tio minuter långa Fracking Fluid Injection som ungefär är lika spännande som när Toby Jones hugger grönsaker i fjolårets surrealistiska “skräck”film Berberian Sound Studio (jag gillade inte Berberian Sound Studio), eller den 19 minuter långa Old Dreams Waiting to Be Realized, som får mig att glömma bort vad jag ens lyssnar på. Dessa får fingret att söka sig till skip-knappen och jag ser inte vad de tillför albumet eller mitt liv överhuvudtaget, de är alldeles för långa transportsträckor som mest blir omvägar runt det i övrigt spännande albumet.

Men det är inte svårare än att hoppa över dessa låtar om man inte gillar dem, flytet tar ingen större skada av det. Albumet är fullt av intressanta stunder, lika rika på lager som The Knife alltid varit. Det är dystopiskt – I’m holding on forever but how long will forever last – vänsterpolitiskt – you got your money and you got them ’cause others just can’t – underhållande, hypnotiskt och ambitiöst. Det kan vara långsamt brännande, det kan vara bisarrt dansvänligt. Stundtals är det onödigt utdraget, men plockar du endast ut det allra bästa har du fortfarande kvar upp mot en timme av ett av de mest intressanta albumen på länge.

Förra året tillägnade Deerhunters sångare Bradford Cox en av sina solokonsterter till ”the death of folk and the birth of punk. Detta genom att bisarrt nog spela en cover på My Sherona som varade i en hel jäkla timme. Tidigare samma år sa han i en intervju med tidningen Pitchfork att ”I am not an indie rock musician. I don’t even know what the fuck that means.” Det har länge varit uppenbart att Deerhunter känt sig alienerade från den indiescen de utan tvekan är en del av, men detta har inte kommit till uttryck så starkt som under det gånga året. Särskilt inte med tanke på riktningen Deerhunter tagit sin musik: från noiserock och experimentell shoegaze till renodlad gitarrpop. Den tvära attityden är däremot något som alltid följt med Deerhunter, och Bradford Cox i synnerhet, under hela bandets karriär: oviljan att göra vad som förväntas av dem, den stilistiska rastlösheten, rädslan för etiketter och framförallt det excentriska anslaget.

Den kaxiga attityden bandet besitter i intervjuer och på scen tycks ha färgat av sig på inspelningen av albumet

Deerhunter jobbar med en mix mellan shoegaze, lo-fi och obekymrad popmusik. På senaste släppet Monomania tar de sitt sound i en riktning med betoning på lo-fi, det låter som att hela skivan skulle kunna vara inspelad i ett garage (titelspåret avslutas passande nog med att vad som tycks vara en tvåtaktsmotor går igång). Den kaxiga attityden bandet besitter i intervjuer och på scen tycks ha färgat av sig på inspelningen av albumet och det är svårt att gå miste om den punkiga attityden; Cox ljög inte när han som ovannämnt deklarerade folkmusikens död till förmån för punken. Intressant nog så har de shoegaziga elementen blivit kvar i viss mån, trots att ljudbilden är skarp och diskant. Cox signum ”märkliga inandningsljud” finns på nästan samtliga spår och kombon utav gälla, skräpiga gitarrer och röstsamplingar loopade in i oändligheten fungerar förvånansvärt bra. Det låter faktiskt helt unikt.

Tyvärr så spretar skivan en hel del. De nya garage-inspirerade spåren som Dream Captain blandar sig dåligt med mer klassiska Deerhunterlåtar som The Missing eller Sleepwalking. Jag skulle vilja ha båda dessa sidor av Deerhunter var för sig, inte blandade på samma skiva. Ett par spår känns också tyvärr överflödiga och oinspirerade, och låtordningen inte särskilt genomtänkt. Monomania blir till en blandad kompott som jag nog hellre plockar mina favoritlåtar ur än upplever som en helhet.

För nykomlingar till Deerhunter så tycker jag att man ska söka sig till en annan skiva: albumet Cryptograms om man gillar drömska, svävande ljudlandskap, eller albumet Halcyon Digest om man gillar popmusik med en excentrisk tvist. Men Monomania är ändå definitivt värd att kolla upp, särskilt om man sedan tidigare fattat tycke för bandets musik. Deerhunter förblir ett av de mest unika banden som fått ett stort genomslag under 2000-talet, och deras rastlösa sound fortsätter att utvecklas i riktningar som är omöjliga att förutse.

21 maj släpper Club 8 skivan Above The City, och här är skivans andra singel I’m not gonna grow old. En mer lekfull och inte lika dyster och hård historia  som den första singeln Stop Taking My Time.

Och det går ju faktiskt inte riktigt att motstå Rick Astley-vinken, eller hur?

Navet har släppt ny video, och kanske ny låt, ibland känns det verkligen som om att jag inte har någon koll på all musik som kommer längre. Det börjar snyggt, Julias sång håller som alltid och gitarren som nästan är övertydlig.

Men sedan vet jag inte riktigt vad jag ska tycka, det är välproducerat men ja. Jag sitter här mest som ett frågetecken.

Elliphant – Down On Life (Fodral Remix)

Stockholmsduon Fodral är tillbaka med en ny remix! Denna gång har de lyckats förbättra Elliphants låt Down On Life med deras remix. Lyssna eller ladda hem ovan!