Förra veckan fick vi svar på våra frågor av album-aktuella Ludwig Bell, som bland annat avslöjar att det finns osläppta Dreamboy-låtar i lager. Ludwig släppte sin underbara debutplatta Jag har försökt förklara på lönedagen den 25/8. Finns i butik eller på Spotify. Och kom ihåg, max 140 tecken per svar. Något som Ludwig klarar med bravur.

Vem är du?

Jag är en helt vanlig kille som ofta grubblar och oroar mig över saker. Det enda som gör mig riktigt glad är att skriva låtar.

Hur känns det att gå solo?

Det känns ganska jobbigt. Vill inte bli offentlig. Vill inte bli granskad och utsatt. Men allt som inte dödar, härdar.

Varför valde du att sjunga på svenska och inte engelska som tidigare?

Jag ville utmana mig själv. Se om jag vågade. Det gjorde jag!

Slutar kärlek alltid med bråk och är du en idiot?

Nej, jag vill tro att rätt kärlek kan övervinna allt (inklusive bråk). Jag vill också tro att min idioti är något övergående.

Är Dreamboy nerlagda eller vad är planen där?

Det finns fem nyskrivna Dreamboylåtar som är riktigt, riktigt bra. Så en vacker dag ska de spelas in, det har jag gett mig fan på.

Vad händer framöver?

Framöver ska jag spela en del live med mitt fantastiska band. Nästa helg (föregående helg, red anm) ska jag se Toy Story 3 med mina syskonbarn.

Till sist den obligatoriska trams-frågan: 140 tecken, 140 täcken eller 140 peace-tecken?

140 peace-tecken! Det behövs, som världen ser ut idag.

Pepper Rabbit – Red Wine

Den pampiga och finstämda poplåten Red Wine är gjord av duon Pepper Rabbit från Silver Lake i Kalifornien. Låten finns på Shakes EP, som släpptes någon gång förra året.

Namnet Lisa Pedersen säger mig inte särskilt mycket. Eller rättare sagt: det säger mig ingenting. Det är alltså helt utan vare sig förväntningar eller förutfattade meningar som jag stoppar in hennes debutplatta i cd-spelaren och trycker på play (även om namnet i sig, Lisa Pedersen, rent spontant känns som ett typiskt namn för en vissångerska vars repertoar skulle kunna utgöras av typ Dylan och Cohen-tolkningar på svenska).

Men icke. Inledningsspåret, Lightblue ’83, sätter tonen och jag möts, efter några technobeats och en repetitiv basslinga, av en nordiskt sval, mässande och smått melankolisk kvinnlig stämma mot en suggestiv elektronisk fond. Lisas röst alltså. Min hjärnas första associationer går till artister som Robyn och Lykke Li. Hade någon sagt att första låten på Heart Monster Fear Machine, en låt som sakta eskalerar för att övergå i varma solskenssyntar och gitarrer på efterföljande fina Left Aside, var nytt material från Kleerup med Titiyo på sång så hade jag köpt det direkt.

Men nu är det inte så det ligger till. Lisa Pedersen är 28 år, bosatt i Göteborg och förutom att skriva låtar och göra musik jobbar hon som lärare i matte och svenska. Hon har aldrig, såvitt jag vet, samarbetat med Kleerup, men däremot har hon jobbat på Marit Bergmans Popkollo, spelat med Lasse Lindh och Elin Lanto samt arbetat som kompositör. I år skriver hon musiken till en kommande svensk långfilm med arbetstiteln Wide Eyed, men 2010 är också året då hon släpper sin första soloskiva, anledningen till den här bakgrundsinformationen och föremålet för den här recensionen.

Vad är det för musik då? Lisa säger själv, i pressmaterialet, att hon inte har någon lust att genrebestämma det hon gör och att det mer handlar om låtar som ska förmedla ”en känsla”. Rätt klyschigt kan man tycka och många av hennes texter är just det: rätt klyschiga. Titlar som Peaceful Sound och Life On Hold talar för sig själva (även om lyriken ibland bränner till, som i ovan nämnda Lightblue ’83 där Lisa, som jag tolkar det, gör upp med en frånvarande far). Musiken är rätt igenom sparsam, luftig, välproducerad och genomtänkt. Mestadels elektronisk även om andra halvan övergår i en mer analog ljudbild. Handklapp, smattrande trummaskiner, syntar och monotona beats utgör arrangemangen i de inledande spåren (skivans starkare del), medan piano och gitarrplock tar över mot slutet. Väldigt kompetent, men tyvärr är det också en smula trist och inte särskilt originellt. Låtarna liknar varandra, de följer samma recept. De börjar i lugnt balladtempo för att sakta men säkert byggas upp och intensifieras mot slutet. Dock saknas det där sista, refrängerna är rätt igenom ganska lama och crescendot man väntar på kommer aldrig, inget fastnar på hjärnan. Att låtarna på en skiva liknar varandra, att man följer samma mall, behöver inte per automatik vara dåligt – titta bara på Beach House vars mästerliga Teen Dream egentligen bara är, för att hårddra det, tio olika versioner av samma låt. Skillnaden är att Lisas grundrecept inte är lika genialt, inte lika eget.

I sina bästa stunder är Heart Monster Fear Machine dock en bra popskiva. På några låtar lyckas Lisa med bedriften att sjunga med en paradoxal kombination av attityd och sårbarhet i rösten och då blir det genast intressant. Som i The Runner och Die For You, som tillsammans med de två inledande spåren utgör skivans finaste stunder. Då spelar det ingen roll att de mörka bilderna som texterna målar upp är föga originella, det är bra musik som lyckas med det artisten utsatt sig för att göra: beskriva känslor. Och förmedla dem.

Mer av den varan och jag hade kapitulerat inför denna, av allt att döma, sympatiska artist som skrivit all musik själv och framtill nu varit för rädd för att visa upp den för omvärlden. Men, skivans avslutande del raserar slutligen chanserna till ett högre betyg. När en plockande gitarr drar igång sömniga Sometimes och Lisa börjar sjunga känns det som en absurd blandning av jj (utan drogreferenserna) och hon den där lågstadieläraren som gjorde mindre succé i melodifestivalen för några år sedan. Det är inte så kul som det låter. Och under Wide Eye kommer jag på mig själv att mer fokusera på myggbetten jag har på mina smalben än musiken som strömmar ur mina hörlurar.

Det skulle inte förvåna mig om Lisa Pedersen lyckas bättre utomlands än i ett Sverige rätt bortskämt på den här sortens musik. Det vill säga på kvinnliga artister med vemod i rösten och en elektronisk ljudbild samt en manlig producent (i detta fall Ulf Dernevik) i ryggen. Under skivans bästa ögonblick går tankarna, som tidigare nämnt, till lyckade USA-exporter som Robyn och Lykke Li, men för det mesta lyckas Lisa Pedersen inte skilja sig nämnvärt från en duktig, välpolerad och tråkig Idolartist. På 75% av skivans 42 minuter känns hon mest bara som en mer ”independent” version av ja, Elin Lanto. Vilket hon kanske inte har något emot?

NazcarNation – Beezwax

Duon NazcarNation består av Chris Wargo och Craig Robert Smith som 2008 bildade sitt band i Los Angeles. De har nu släppt en debut-EP med titeln Dynazty EP och på just denna EP finns bland annat denna låt – Beezwax, som är minst lika experimentell pop som resten av EP:ns spår, och bra är det så klart.

Hela EP:n går att ladda ned från nazcarnation.com.

Spotify-lista.

Tre svenska:

Ludwig Bell – Jag har försökt förklara

När plattan inleds med textraden ”Min älskling, du och jag vi tror på nåt, vi kommer aldrig rösta blått” vet man att man har att göra med en artist där texterna har stor betydelse. Svensk pop med texter som betyder något – vi har hört det förr, men det är inte överdrivet ofta det låter såhär bra. Håll ögonen på Dreamboy-sångarens solodebut för det kan vara ett av årets stora genombrott.

Skivan släpptes 25/8.

Fröken Underbar – Innan. Under. Efter.

Innan jag lyssnade tänkte jag att det verkar intressant med ett Norrlands-band som sjunger på svenska. Medan jag lyssnade tänkte jag ”Är det Annika Norlin som sjunger?” och efteråt var känslan att detta är riktigt bra! Detta är sex-mannabandets andra platta och den släpptes 18/8.

Wildbirds Peacedrums – Rivers

Att bestämma vilken genre Wildbirds Peacedrums tillhör är lättare sagt än gjort. Wikipedia säger ”altenativ pop/blues/jazz”, och när har Wikipedia någonsin haft fel. Tredje skivan Rivers som släpptes 23/8 är egentligen två limiterade EP:s som släppts tidigare under 2010. Den ena Retina EP tillsammans med en isländsk kör som bland andra jobbat med Sigur Rós och Björk, samt den mer avskalade Iris EP. Göteborgs-duon har tidigare vunnit den av Rikskonserter årliga utmärkelsen ”Jazz i Sverige” 2008 och varit förband åt Lykke Li, bland mycket annat. Lyssna!

Bubblare: Hellsongs – Minor Misdemeanors

Tre utländska:

Best Coast – Crazy for you

Debutplattan Crazy for you släpptes den 2/8, strax efter bandets spelning på Emmabodafestivalen. Ingen låt på den 13 spår tjocka skivan är längre än 3 minuter. Enkel, lättsmällt garage-pop gör att jag utser detta till augusti månads bästa skiva!

Arcade Fire – The Suburbs

Superhypeade kanadensiska indiebandet Arcade Fire släppte den 2/8 sitt tredje album The Suburbs. Förra plattan Neon Bible blev extremt hyllad och allmänt ansedd som en av 2007 års absolut bästa plattor. Denna gång är kritiken lite svalare. Personligen tycker jag att det är bra, men det når inte samma höjder som Neon Bible. Lite tamt men klart värd att lyssna på.

Farrah – Farrah

Jag kan inte påstå att jag har överdrivet enkelt att hitta en tredje bra utländsk platta från augusti. Men brittiska indierock-bandet Farrah:s fjärde platta, även den släppt 2/8 är inte alls så dum. Första låten Swings & Roundabouts låter så likt Mika att det nästan är löjligt. En hel del låtar är lite sömniga, men när grabbarna tar i och öser på lite så är det faktiskt ganska bra.

Bubblare: – Jamaica – No Problem

Augusti-låten:

Håkan Hellström – Augusti i helvetet

Självklart är det Håkan Hellström som ska inleda denna serie av månadslåtar. Spår nummer sex från magiska plattan Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nått blått är ett långt övertalningsförsök för att vinna tillbaka en svunnen kärlek. Om det lyckades får vi aldrig veta, men vi hoppas.

Bubblare:

Johan Örjansson – August makes me cry, Gyllene Tider – Juni, juli, augusti

Young Man – Up So Fast

I mitten av oktober släpper Young Man debut-EP:n Boy, men redan nu finns den tillgängligt digitalt för den som är sugen. På EP:n finns bland annat den fantastiska låten Up So Fast. En elektro-akustisk blandning som varierar både i tempo och struktur, även om den kontinuerligt håller sig på ganska låg BMP.

Film School – Heart Full Of Pentagons

Denna låt är från Film Schools fjärde album Fission, som släpps i morgon! San Francisco-bandet har spelat tillsammans sedan slutet av 90-talet och klarar uppenbarligen fortfarande av att göra bra musik. Här i form av en schysst indie-rock dänga med lagom mycket effekter på gitarrerna.

Men The Sound of Arrows spelade inte förrän på lördagen. Det band som fick inleda festivalen var inget mindre än Navet, som vi tidigare pratat om här på tram7. För mig personligen var det den allra första gången jag såg dem live och trots några mindre pinsamma ögonblick när de fumlades med en dator med ett äpple på, så blev intrycket som gavs faktiskt riktigt bra. Kanske är jag lättimponerad, men när ett band gör en så pass bra spelning utan att ens ha släppt en skiva blir jag faktiskt imponerad. Julia, som sjunger, sjöng som om hon inte gjort något annat och rörde sig på scen minst lika naturligt som en artist som spelat i flera år. Det enda som egentligen var dåligt, var att fler folk inte hade tagit sig till Eriksdalsbadet för att se festivalens första spelning.

Innan festivalen hade jag bestämt att jag i alla fall skulle se fem band, de som listades här på tram7. Och det var väl ungefär så det blev i slutändan. Det blir alltid så att man planerar mer än vad man lyckas genomföra. Samtidigt fanns det givetvis tid mellan de spelningarna man själv ville se, och man hinner snappa upp små saker som att Jonathan Johansson kommer att släppa en ny skiva nästa år.

Ibland tjatas det lite extra om vissa band och just ett av dessa spelade på Popaganda. Monarchy från Storbritannien. När de steg upp på den lilla scenen, började jag också förstå varför vissa verkligen vill se spelningar med sina favoritband senare på kvällen. Anledningen kallas sol. De fyra kostymklädda herrarna med varsin svart mask på sig, gjorde visserligen en bra spelning men lugna tunga låtar, som favoriten Black, The Colour of My Heart, gör sig inte riktigt bra i dagsljus. Samtidigt är det givetvis inte konstigt att mindre akter får spela tidigare på dagen än de mer välkända. Men det är svårt att låta bli att tänka på hur spelningen skulle varit på, låt oss säga, Debaser Slussen.

Sen så har vi då Belle & Sebastian. Bandet som Popaganda själva var allra nöjdast över att ha bokat. Och också det band som får mig att inse att även om jag gillar musiken de gör, så måste man på något sätt vara mer peppad för en spelning. Det var på något sätt inte alls dåligt. Det var snarare fint och stämningsfullt. Men det som infann sig efter spelningen, med den låga volymen, vara bara någon sorts tomhet.

Efter Belle & Sebastian var det en stor spelning kvar, som ungefär alla besökare väntat på. Robyn. Likt på Way Out West förra året visar Robyn varför hon är en av de största popstjärnor vi har i Sverige. Allting sitter, det finns liksom inget att klaga på. Förutom den där konstiga versionen av Be Mine! då. Att förklara varför Robyn gör bra ifrån sig börjar bli lite ungefär som att förklara Håkan Hellström varje gång. Det finns, liksom, inte någon anledning. Alla vet redan.

Den andra dagens personliga höjdpunkt var The Sound of Arrows, men innan dess så fick de som tagit sig till området uppleva The Concretes. Och deras nya låtar. Det har gått lite mer än tre år sedan Hey Trouble släpptes och det blir mer och mer klart att de hittat sig själva och något eget efter att Victoria Bergsman lämnat bandet. De nya låtarna, och framför allt WYWH, är fantastiska och att de redan låter så bra live är bara ett tecken på att bandet måste må bättre än någonsin. Det kommer att bli en lång väntan till oktober då den nya skivan släpps.

The Sound of Arrows lider likt Monarchy av det soliga vädret som festivalbesökarna trivs med. Deras tjocktv:s, som de så fint kallas nu, vilka de släppat upp scenen för att liva uppstämningen i vad som skulle bli en grå och regning dag ser lustigt ut och det är något som de själva anmärker på. Vad som däremot inte alls är lustigt är musiken, hur magiskt den är live trots att jag själv hade fått för mig att det inte alls skulle kunna vara i närheten så bra som i studion. Det blev många nya låtar, från den kommande debutskivan, och i efterhand är det svårt att smälta dem och ta åt sig alla intryck. Men en sak är säker, skivan kommer bli fantastisk.

Fram tills Hot Chip, som efter The Sound of Arrows var det att se fram emot mest på lördagen, fick vi bland annat se att Shout Out Louds ännu inte lärt sig att spela låtarna från Our Ill Wills och att The Magic Numbers låter likadant som alltid. Hot Chip, en man kort om blivit pappa, var en intressant spelning. Kanske mest för att det lät så olikt från studiomaterialet. Mer lekfullt och det var uppenbarligen en av de mest uppskattade spelningarna. Folk dansade överallt. Vilket givetvis är ett bra betyg.

Det finns tre saker som står klart efter årets Popaganda. Det behövs toaletter på det s.k. ”ölområdet”. Och jag måste själv lyssna mer på Hurts och Vitpäls som var två sådana där band som man hört på avstånd medan man varit tvungen att få lite energi i sig. Kanske behövs det också ett större festivalområde. I övrigt är det bara att lyfta på hatten.

Bobastian – Brista eller bära

Internet har som de allra flesta vet betytt en hel del för musik och dess distribution. Kanske till en nackdel för de större bolagen inom branschen, som inte kan anpassa sig lika snabbt som de mindre, då styrelse och aktieägare allt som oftast fungerar som en bromskloss. Men internet tillför så mycket mer än bara möjligheten att snabbt flytta filer, för man kan börja snacka med några, någonstans, bestämma sig för att man ska träffas och bilda ett band tillsammans.

Det var vad Bobastian gjorde i höstas. Fram tills nu har det funnits lite demos på MySpace, men nu släpps den första singeln som Robrert Aspenskog, Oliver Johansson, Johan Nordling och Nils Esping spelat in tillsammans med Rickard Hallin (den ena halvan av Bonnie & Clyde).

Singeln Brista eller bära hade premiär på ”Indiedagis” under Way Out West där den spelades live, men nu kan ni även lyssna på studioversionen. Har man tidigare lyssnat på svensk musik de senaste tio åren, så finns det ett enkelt sätt att förklara för er vad detta handlar om – Göteborg. Så mycket mer behövs inte sägas, egentligen, men energin de bjuder på med låten måste nämnas och det sätt de beskriver hur de känner. I slutändan är det inte krångligare än att det är en riktigt bra låt från fyra göteborgsgrabbar, som hittat ett gemensamt sätt att uttrycka sig på. På singeln finns det även en b-sida, men hur den låter vet vi inte.

Oron visar sig dock vara obefogad. Från första samplingen är det en fantastisk konsertupplevelse vi frusna i publiken bjuds på i denna lördagsskymning. En Alan Palomo klädd i skinnjacka levererar sina elektroniska melodier från debuten Psychic Chasms fläckfritt. Uppbackad av ett samspelt tremannaband, vars gitarrist har en skjorta med ett mönster lika psykedelisk som musiken de framför, är det en rätt igenom förträffligt spelning. Från nya singeln Sleep Paralysist, via drogreferenserna i fina Should Have Taken Acid With You till den dansanta elektrodängan Deadbeat Summer. Responsen från publiken är det heller inget fel på, vilket Palomo lyckligt och en smula förvånat konstaterar innan han loopar ännu ett beat och börjar sjunga om den heta Texassommaren. Och lite varmare blir vi nog.

Det är med känsla av tillfredställelse som jag tar mig tillbaks mot stora scenen och Hot Chip efter 45 minuter. I ett betydligt långsammare tempo den här gången.