Recension

Owen-Pallett-In-Conflict-500x500

Det känns oftast som att det varken går att lägga till eller ta bort något från Owen Palletts musik; alla delar av arrangemangen är nödvändiga komponenter och ljudbilden är sparsam och minimalistisk. In Conflict är således (med Owen Pallett-standard) ett mycket mer utsmyckat album än vad vi blivit vana vid, men känns fortfarande mycket försiktigt utbroderat. De flesta av ljuden och melodislingorna verkar vara noggrant planerade och uttänkta, vilket har både för- och nackdelar.

Owen Pallett är en klassiskt tränad musiker, och även om han gör pop så genomsyrar hans skolning nästan alla aspekter av musiken. Detta kan också vara en förklaring till varför han behandlar sin röst som vilket annat instrument som helst; den är alltid helt ren, alltid i samma jämna styrka, aldrig ansträngd och aldrig särskilt känslosam. Texterna, som är ungefär lika kryptiska som vanligt, skulle lika gärna kunnat ha lästs innantill i studion. Det bidrar, tillsammans med skivans minutiöst uträknade arrangemang, till en stelhet i Palletts musik som är svår att bortse från.

Men det har som sagt också fördelar. Albumets syntarpeggion känns som en så naturlig ingrediens i Owen Palletts noggrant koreograferade kammarpop att det egentligen är ett under att det dröjt fyra skivor innan dessa gjorde entré. Det är ett mycket välkommet inslag, för när fiolerna spelar i perfekt synk med de spirande syntslingorna resulterar det i några av albumets vackraste stunder, som spåret Song for Five and Six.

De bästa delarna av In Conflict är dock när Owen Pallett lyckas bryta sig loss från sin minimalism och ljudbilden blir stor, dramatisk och högljudd; som på låten The Riverbed. Den är så bra att jag nästan kan förlåta skivan alla dess brister. Men bara nästan. Faktum kvarstår ändå att In Conflict är ett ambitiöst album som växer med varje lyssning. Pallett är mest känd för att skriva arrangemang till, och spela tillsammans med, band som The Hidden Cameras och Arcade Fire, men In Conflict är ännu ett bevis på att han verkligen förtjänar ett erkännande enbart baserat på sin solokarriär.

Erik Blohmé

Läs mer