Recension

arcade-fire-reflektor-cover-500x500

Arcade Fires sångare och frontman Win Butler har varit i Haiti, och enligt egen utsago var det en resa som förändrade hans liv. Han har inför släppet av den här skivan pratat en del om rytm på en rent metafysisk nivå, om hur rytmer kan sudda ut gränsen mellan kropp och själ, och hur han velat inkorporera dessa idéer i Arcade Fires nya album. Detta i kombination med att James Murphy, mannen bakom DFA Records och LCD Soundsystem, listades som producent till skivan gjorde nog att många förväntade sig en stor kursändring för bandet. Men precis som The Suburbs var tänkt att låta som ”Neil Young möter Depeche Mode”, men i slutändan ändå mest lät som Arcade Fire, så låter Reflektor trots sina kryddor också likt förbannat väldigt mycket som Arcade Fire brukar låta.

Missförstå mig rätt, det finns långt värre saker här i livet än att låta som Arcade Fire, men ändå: de karibiska influenserna placeras mest i bakgrunden i form av lite olika slagverk som egentligen inte alls känns nödvändiga för att låtarna ska funka, och Murphys produktion märks långt ifrån lika tydligt som jag hade hoppats på. Några av låtarna går i discotempo och bygger på dansanta grooves, men produktionen och låtskrivandet ligger ändå nära bandets förra skiva. Med detta inte sagt att Arcade Fire står och stampar; Bruce Springsteen-känslan från The Suburbs är som bortblåst och ersatt med en myriad olika influenser, allt från dub till glamrock, något som gör att skivan spretar på ett lite charmigt sätt. Och visst får jag trots allt lite västindiska vibbar av Reflektor.

Bruce Springsteen-känslan från The Suburbs är som bortblåst och ersatt med en myriad olika influenser, allt från dub till glamrock, något som gör att skivan spretar på ett lite charmigt sätt.

Men det bör dock också nämnas att temat för skivan ter sig lite problematiskt. Butlers snack om hur musiken i Haiti är ”exstatisk” och hur rytmen är ett språk i sig (”deep African voodoo rhythms are the language in Haiti, [they're] basically how people communicate.”) ger mig en lite fadd postkolonial smak i munnen. Jag tror visserligen att bandets engagemang för Haitis sociala och ekonomiska problem är genuint (en av bandmedlemmarna har t.ex. Haitiska rötter), men samtidigt så gör de nog inte någon en tjänst genom att exotifiera landets kultur och befolkning ur ett västerländskt perspektiv. Nåväl.

Arcade Fire besitter ett djävulskt mörker. Skivan Funeral var trots sina upplyftande melodier en tung historia om död och sorg, och apokalyptiska Neon Bible följde upp med mörka profetior om jordens undergång framförda i form av episka, exstatiska poplåtar. På sin tredje skiva, den briljanta The Suburbs, tog texterna upp sociala problem och bandet sjöng om klasskillnader och segregation; något som gjorde Arcade Fires musik dystrare än någonsin när de också tonade ner sin maximalism och adderade americana-influenser i måttlig mängd.

Precis detta är bandets storhet: att kombinera sitt flörtiga, lekfulla poputtryck med gravallvarlig svärta utan att en kontrast uppstår.

Reflektor bryter inte trenden, bandet befinner sig återigen i ett mycket nedstämt känslotillstånd. Jag tänker nu ta det hemska ordet ”utanförskap” i min mun för att beskriva albumet, men inte det utanförskap Fredrik Reinfeldt konstruerat för att vinna ett val eller två. Arcade Fire sjunger om socialt utanförskap, sexuellt utanförskap, känslomässigt utanförskap, och till och med utanförskap i ett förhållande mellan två personer; i Afterlife har kärleken tagit slut och livet fortsätter i det tomma skalet av vad som en gång var.

”But you say, ’when love is gone, where does it go?’
We know it’s gone, but where did it go?
And where do we go? Is this the afterlife?”

Dessa bleka teman framförs delvis med lekfulla, banala textrader som inte drar sig för att rimma ”work it out” med ”scream and shout”, och det slår mig att precis detta är bandets storhet: att kombinera sitt flörtiga, lekfulla poputtryck med gravallvarlig svärta utan att en kontrast uppstår. Det är den egenskapen som gör Arcade Fire till arvtagare till artister såsom David Bowie och Talking Heads, både tematiskt och soundmässigt.

I slutändan är Reflektor ett utmärkt album, trots att bandet inte införlivar de löften de gav innan releasen; för Arcade Fire är fantastiska även när de missar målet. Win Butler och Régine Chassagnes känslosamma sångröster i kombination med bandets kreativitet och känsla räcker långt i sig, och tillsammans med ett starkt lyriskt tema så lyfter musiken på allvar. Med eller utan karibiska influenser.

Erik Blohmé

Läs mer