Festival
Volt @ UKK
I fem år har Uppsala Konsert och Kongress satsat på att få intressanta akter inom den tvärelektroniska musiksfären till sin endagsfestival Volt. Och med tanke på att den har fortsatt i fem år och att de fått dit bland annat Wolfgang Voigt, kan man påstå att de har lyckats. Jag har själv aldrig varit där innan, alltid har det varit något som kommit emellan, även fast jag alltid tänkt gå dit. Det har alltid verkat så mysigt, att få åka i de röda rulltrapporna och känna den stora byggnaden vibrera av beats.
Men när jag först anländer är det för en lugnare akt, Elin Franzén, känd för sina otaliga ljud- och oljudsprojekt. Hon står längst upp i byggnaden intill en bar och låter sina upphittade ljud smyga sig in bland de tjattriga besökarna. Tyvärr står det en annan DJ ungefär femtio meter bort och dunkar, så det är svårt att få något vidare grepp om fågelkvittren och lokomotiven. Men turligt nog släpper hon snart en kassett på Zeon Light (något en loj lokalpatriotisk uppfattning får mig att vilja ta upp, eftersom det inte är ofta vi gnälliga rospiggar får komma fram i kultursfären), så att man kan få sig en härlig ljudresa i det trygga hemmets vrår.
Holly Herndon öppnar sitt framträdande som en glitchtechnons motsvarighet till Julianna Barwick, som slänger in sin röst bland en drös med filter skapar mer eller mindre störiga ljud. Det är först när hon adderar en orubblig takt och låter ljuden sväva runt det, som det blir riktigt fascinerande. I samklang med videoprojektionen som visar digitaltrassliga människokroppar, försöker den upphackade ljudbilden febrilt få folk att reagera. Det tar en halvtimme innan fler än fem stycken i publiken börjar röra på kroppen och då lossnar allt till en befriande och suggererande upplevelse.
Efter lite kringflackande i lokalerna, bland barer och installationer, jämte propra stadsbor och rejvutklädda ryggsäcksbärare, är det dags för ”d e dark nu”-snubbarna i Raime, vars fjolårsalbum Quarter Turns Over A Living Line är en ständigt växande murbräcka i ens inre. Med sig har de kvällens vackraste bakgrundsfilmer som i slö rörelse visar något som antänds på ett eller annat sätt. Och deras musik är långt mer större än vad hörlurar kan frambringa. Varje trumslag känns i hela kroppen och slutar inte vibrera förrän konserten är slut. Ljuden gäckar en som tandgnissel, eller som hemsökta baracker. Och när gravallvaret är över och Raime försiktigt vinkat farväl, kan man andas ut alldeles lättad och själarenad.
Efter att ha köat för en överpriserad ölflaska börjar Andreas Tilliander, under sitt TM404-alias, stå och snurra på Rolandapparater. Väl där inne verkar han ha minst lika roligt som publiken. Av de liveakter jag såg var han den som bringade fram flest danssteg, armvift och busvisslande. Ett väldigt härligt och roligt set, som förvånade mig eftersom albumet från tidigare i år är långt mer dovt och långsamt.
Något UKK gjort väldigt bra är de mångutplacerade vattentankarna, som ideligen fylldes på så fort de tog slut. Däremot är jag tveksamt inställd till matoset som sköljde över en från baren mellan de två livescenerna. Så fort man frigjort sig från människoklumpens svettångor hamnade man rätt i bratwurststanken, vilket kanske inte var helt angenämt. Eller vad vet jag, folk gillar väl korv, jag är bara gnällig.
Sam Shackleton, en britt vars musikskapande har förgyllt många nätter och höstpromenader. Hans sätt att koka ner hela världens ljud i en helt egen kontext är, måhända inte helt unikt (men vad fan är det?), alltid spännande resor. Hans musik är alltid trovärdigt levande, en annan sorts verklighet. Därför är jag orolig för mig själv när jag valsar in med höga förväntningar, och än mer orolig när hans set börjar trevande och något stelt. Efter en stund lösgörs tyglarna och det om utmärker Shackletons musikskapande börjar ta fart. Tyvärr, för mig, inser jag rätt snart att han har laddat upp sin akt för dans och inte för ljudsökande dårar, som på sin höjd står som en gungande duva i bakgrunden. Det låter åtminstone väldigt fint och en klick i publiken hänger sig helt åt de mellanösternhämtade rytmerna. Själv är jag besegrad av tröttheten, klockan är två när jag tar den röda rulltrappan ned för sista gången. Under halvtimmespromenaden hemåt hälsar jag på två harar. De bryr sig inte alls om att jag fått ta del av stunder av mänsklig magi, vilket faktiskt är en rätt sund inställning.
