Recension

oskar_linnros-klappar_och_slag-recension

Oskar Linnros har för länge sedan flyttat från Rissne i Sundbyberg in till stan men nu också musikaliskt. Ack, Sundbyberg en ljuvlig skildring av Oskar Linnros hemstad från debutskivan har fått en motsvarighet på Klappar och slag med den passande titeln Stockholm:

Min stad. Plats att leva, plats att dö. Så skön. Jakobsberg till Vendelsö. Min stad. Just där solen börjar om. (…) Du håller mig så hårt. Min stad.

Linnros andra album och uppföljaren till briljanta Vilja bli, låter precis så. Som Stockholm när hon är som allra vackrast och sommaren är precis runt hörnet. Det är enkelt att säga men av de platser jag har lyssnat på den här skivan kommer den tveklöst till sin fullaste rätt med Stockholm som fond. Jag har lyssnat och spastiskt Linnros-dansat till Klappar och slag både i Sundbyberg och längs Monteliusvägen, gångvägen ovanför Söder Mälarstrand som får en att tappa andan av utsikten. I kombination med det senare är förälskelsen total med den här stan, en förälskelse som vaknar till liv varje år i slutet av maj och gör stegen så oerhört mycket lättare.

Klappar och slag saknar en superhit likt Från och med du från debuten. Första singeln Hur dom än är nog det närmaste man kommer allsång och dansfrenesi. Men styrkan i Klappar och slag ligger i fantastiska poplåtar om än inte sådana som får folk att rusa upp på dansgolvet. Från balkongen, med en fantastisk liten pianoslinga, stråkar och stumma trummor. Gå hem, som låter som ett hopkok av Veronica Maggios album Satan i gatan (uppföljaren till Linnros-producerade Och vinnaren är…). Och Plåster, lika mycket relationsvisa som bitterljuv sommarvisa.

Varje tråd som vi spunnit brister snart, och inga sår, inga sår att slicka kvar. Jag kan va ditt plåster, skydda dig ett tag men vi båda vet att plåster faller av.

Oskar Linnros gör utmärkt soulpop men så mycket av ett experiment är inte den här skivan. I stället har han gjort det han gör bäst: lite relation, lite stadsvandring och väldigt mycket piano, klappar och slag.

Pernilla Sidén

Läs mer