Festival
Så var Dans Dakar 2013
Publicerad
2013-06-02- Dans Dakar
- Justice
- Rebecca & Fiona
- Röyksopp
- The Prodigy
Det såg ut att bli ett ordentligt oväder som Dans Dakar skulle få tampas med. Väderprognoserna spådde ösregn och åska under hela kvällen och till en början såg det ut att stämma, men trots ovädret var det tidigt mycket folk där och det skulle inte förvåna mig ifall biljetterna sålde slut. Molnen sprack upp redan vid sextiden och uppehållet höll i sig, vilket spädde på den redan goda stämningen. Folk var, som festivalnamnet antyder, där för att dansa, dansa och dansa. Många till mer eller mindre monoton house och techno, medan jag hoppades på att hitta något annat, något mer varierat. Tyvärr ställde Hudson Mohawke in, en av de akter jag mest såg fram emot, och av den anledningen såg jag i princip bara spelningar på den största scenen. Här är vad jag tyckte om dem:
DJ-set eller inte, går en och ser Röyksopp så hoppas en få höra Röyksopp eller åtminstone någonting som låter som Röyksopp. Därav blir jag något besviken när jag, efter att de inlett säkert med What Else Is There?, har svårt att känna igen dem. Publiken vevar glatt med armarna till de ordinära men skickligt utförda housebeatsen, men jag saknar den fnittrigt bubblande dansmusik som de normalt ställer till med. Mest respons från publiken får de under de snabbare sektionerna och många står och halvsover när norskarna varken spelar något dansvänligt eller något i stilen som är deras signum. En fantastisk mix på Rage Against the Machines Killing in the Name höjer stämningen, men allt som allt möter inte konserten förväntningarna på långa vägar. De visar att de är skickliga även bakom skivspelarna, men gör inte mycket som får dem att sticka ut på en festival som denna.
Rebecca & Fiona har samma problem som Röyksopp. På gott och ont låter de dock, till skillnad från Röyksopp, ungefär likadant i studion som på deras DJ-set. På gott därför att publiken är mer nöjd med vad de får, på ont därför att de gör mycket tråkigare musik till att börja med. Det bjuds på mycket eget material, men det görs ingenting särskilt med det. Duon är åtminstone väldigt exalterade över att vara där. De hoppar och drar igång publiken, även om jag har svårt att köpa när de för tionde gången på tio minuter ropar “VI ÄLSKAR ER STOCKHOOOLM”. Musiken håller sig i ungefär samma tempo hela tiden och det blir aldrig direkt tråkigt, men aldrig heller på något sätt intressant. Tyvärr sker det även en del tveksamheter, som när de av misstag stänger av ljudet helt och hållet. Mycket mer än så verkar de dock inte göra med sin musik.
Efter 50 minuters köande till ett matstånd som är grovt underbemannat och inte tar kort som utlovat, kommer jag något försenad till kvällens största: The Prodigy. Det är oerhört uppfriskande att se ett liveband efter något för många färdiggjorda mixar tidigare under kvällen och The Prodigy levererar som förväntat. Festivalens överlägset största publik är i stort sett med på noterna när de tar order om att sträcka upp händerna, hoppa och allra bäst: alla tillsammans gå ner på huk och sedan samtidigt släppas loss. Musiken är som vanligt kompromisslöst brutal och kreativt dansvänlig. Det är svårt att inte lockas av tanken att konserten hade varit så mycket bättre om The Prodigys “swedish warriors” (Keith Flints allra finaste smeknamn på publiken) hade varit några gånger fler. Trots en näst intill slutsåld festival rör det sig om ca 6000 besökare, varav max 5000 är på denna konsert. The Prodigy lär vara vana vid det tiodubbla.
Efter urladdningen på The Prodigy och med tanke på min besvikelse när jag senast såg Justice ha ett DJ-set är mina förväntningar lågt ställda inför kvällens sista konsert. Det får jag äta upp: jag fastnar direkt när det klassiska stycke som lär vara bäst känt för att inleda filmen 2001: A Space Oddessey öppnar konserten, för att snabbt mixas in i musik i typiskt kolsvart Justice-manér. Under den här konserten gör Justice allt det som fattades under de tidigare DJ-seten jag sett under kvällen. De är konstant intressanta, dansanta och spelar mycket eget material med nya mixar. De samplar såväl trummaskinsintrot i Portisheads Machine Gun som Move Your Feet med Junior Senior. De får mig att dansa till något som är kusligt likt det klassiska ljudet i knivscenen i Psycho. Den slitna publiken är långt mycket glesare än den borde när Justice, istället för att leverera det förväntade klimaxet i We Are Your Friends, plötsligt byter till en underbar discomix av The Cardigans Lovefool. I gryningen är det det bästa som kan hända.
Fotograf: Vanja Augustsson
