Recension

Namnlös

Som vanligt efter att skivan har ramlat in genom brevinkastet spelar jag den direkt från början till slut och tänker efteråt. Ibland gör jag något annat under tiden, tänker på annat och får också för mig att jag lyssnar på något annat. Så känns det när jag lyssnar på Dödskult. Jag får känslan av att jag har råkat sätta på någon av Hästpojkens eller Broder Daniels tidigare skivor och ibland något hårdare som Mattias Alkberg (som också medverkar på sista spåret), eller glad synth-pop från tidigt 2000-tal à la Melody Clubs Music Machine. Allt i en härlig blandning.

Men gillar jag det för att det låter som mycket av sådant som jag faktiskt redan älskar, eller kommer Magnus Ekelund & Stålet med något nytt denna gång?

Det är hårt realistiskt, blandat med något som så tråkigt bara kan beskrivas som tidig göteborgspop, vilket säkerligen kan förklaras av Ekelunds vistelse i Göteborg och hans verkan som artisten Elmo. Den ofrånkomliga melankoli som på något sätt påverkar alla som någon gång har bott i Göteborg är mycket närvarande, vilket jag själv också har erfarit och känner igen. Och självklart är min första reaktion att jag gillar det. Men gillar jag det för att det låter som mycket av sådant som jag faktiskt redan älskar, eller kommer Magnus Ekelund & Stålet med något nytt denna gång?

Magnus Ekelund har absolut utvecklats som artist och det kanske beror på den intensiva produktionstakt som en skiva om året betyder. Det som skiljer Dödskult från de två tidigare skrivorna är en hårdare känsla som talar mer till 90-talets råare pop/punk-scen vilket blir en skarp konstrast mot de mjukare tonerna hos de tidigare fullängdarna Svart Flagg och Det Definitiva Drevet. Hos dessa skivor finner man istället för den göteborgska nedstämdheten en försiktighet och ett lugn som jag känner igen från otaliga somrar i min barndom spenderade hos min mormor i Norrbotten. Alltid i hand med med den där tomheten som är väldigt närvarande när man mitt i skogen slår ihjäl ännu en broms.

Dödskult har nästan ett post-coming of age-tema vilket känns som ännu ett steg på vägen i hans artisteri som rör sig bort från det osäkra och försiktiga och mot en självsäkerhet.

Med denna skiva tappar han delvis bort denna norrländska försiktighet som kändes så speciellt för just Ekelund när han istället rör sig mot de toner vi känner igen från västkusten. Det känns som att han har lämnat en del av sitt förflutna bakom sig och att han istället för att förlita sig på sin norrländska identitet har funnit något annat, kanske en ny version av sig själv? Dödskult har nästan ett post-coming of age-tema vilket känns som ännu ett steg på vägen i hans artisteri som rör sig bort från det osäkra och försiktiga och mot en självsäkerhet. Denna självsäkerhet är i sig ett varsel om att identitetskrisen vi känner igen från de tidigare skivorna är på väg bort och tas över av medvetenhet och klarhet kring vem Ekelund vill vara som artist – och människa. Det är dock lätt att bli förtrollad av kulisser och jag måste ifrågasätta vad själva berättelsen säger.

Tyvärr måste jag erkänna att det mesta känns relativt enformigt medan vissa spår är starkare än andra. Inledande spåret Hårt mot hårt har riktigt mycket känsla och etablerar en bra bild av skivan med tydlig lyrik om dagar som går och vad man egentligen ska göra av sitt liv. Men sedan blir allt lite dimmigt och jag har svårt att skilja på spåren tills sista låten Ut med dig i solen med Alkberg tar vid och på något sätt faktiskt gör mig mer mottaglig för intrycken från världen omkring. Dock kommer nog resten av spåren att skilja ut sig mer från varandra i takt med att jag lyssnar mer på den. Dödskult är en härligt kompakt och självklar popskiva, och eftersom att jag är en sucker för medryckande svensk pop med melankoliska texter får nog Ekelund hålla mig sällskap på väg mot våren.

Anonym

Läs mer