Recension

Skriet - Shanana - Recension - Betyg: 4 av 5

Ignoramus et ignorabimus. We do not know and will not know. Det inledande, instrumentala spåret på Skriets nya, tredje album heter som en latinsk sentens och leder mig till Wikipedia. Vi vet inte och kommer inte att veta. Det är talande, utan text, men med en (inbillar jag mig) ödesmättad mekanisk metronom som drar igång detta högtidliga kalas innan den sömndruckna elgitarren tar över och får marken att vibrera. Ja, jag tänker att ”metronom” är en vedertagen manick trots att jag precis var tvungen att googla ”taktpinne på piano” för att finna dess namn, och ja, jag tänker tydligen också helt ogenerat att en ”mark som vibrerar” är en bild som ska få förmedla en sorts känsla här, och ja, jag kallar Skriets nya skapelse för ett ”högtidligt kalas” redan efter 15 sekunders lyssning, så färgad är jag av tidigare produktion och kringliggande symbolik, och ja, jag använde ordet ”manick” på fullaste allvar i denna mening som känns som att den aldrig kommer att ta slut… men hursomhelst! Ignoramus et ignorabimus. Det är en tassande, stegrande och mycket vacker start på en efterlängtad skiva betitlad Shanana. Smaka på det, säg det långsamt och högt rakt ut i rummets kalla luft: SHAAA-NAAA-NAAA. Upprepa sedan som ett mantra tills det förlorar sin redan från början diffusa innebörd. Det är en titel vars Doobidoo-aktigt hjärndöda aura i vilken annan bandkontext som helst tett sig smått löjeväckande. Ja, svår att ta på allvar, men när Skriet präntar in det på med blodröda versaler på ett vitt omslag under en svartvit bild på utspökade bondbarn från förra seklet (!), ja, då blir det skrämmande. Omöjligt att inte ta på allvar. Jag ryser bara jag inbillar mig Isak Sundströms läppar mima det. Shanana. Det är, naturligtvis, helt i sin ordning, men samtidigt en smula motsägelsefullt, eller? Mot sin ordning? För detta var tänkt att bli den glada skivan. Och även om den på ett vis, eller på flera vid närmare eftertanke, har en ljusare ljudbild än tidigare Skriet-alster – stundtals låter det nästan lite, ursäkta ordvalet, mysigt – så är det på ett annat plan läskigare än någonsin. Jacob Frössén och Isak Sundström klär av glädjens omliggande skuggmyter, raserar det populära missförståndet att den per automatik skulle vara god, ja att den ens skulle vara glad. Duon visar med åtta spår att denna glädje kan vara både läskig, ond och tråkig. Jag återkommer (kanske) till det resonemanget, men:

Jag kallar Skriets nya skapelse för ett ”högtidligt kalas” redan efter 15 sekunders lyssning

Jag lyssnar på Ignoramus et ignorabimus. En magnifik operaröst skvalar igenom som från en annan värld. Tänker: det är inte en obehaglig albuminledning detta, nej snarare en vemodig. Angenäm, smått underbar. Jag tänker på Damon & Naomis mästerverk More Sad Hits. Post Galaxie 500-skivan. Jag vet inte varför jag tänker på den, egentligen. Men associationen uppstår. Eller jo, kommer på det: där finns också kontrasten elgitarr (om än en något snabbare driven, mer rastlös och mjukt shoegazeskadad sådan) vs. operaröst, på ljuvliga Astrafiammante. Det uppstår en sällsynt känsla som skapas i skärningspunkten mellan genrer, den ordlösa stämman och de dåsiga, elektriska strängarna. Det klinkande pianot. Återigen har Skriet skapat musik som är nästan fånigt filmisk och stämningsfull. Låten ringar ut och Det kommer en våg tar vid med sitt sugande intro. Singeln som lanserades med en tillhörande, kongenial musikvideo, smockfull med entusiastiska lajvare i skogsmiljö. Verklighetsflykten kontra verkligheten. Verkligheten som absurt skämt att handskas med. Flykten som blodigaste allvar. Jag tänker att verbet ”lansera” känns malplacerat och missvisande i den här recensionen, PR-förstört, samtidigt som jag lyssnar på det långsamma baslunket, på den sylvassa gitarren som ramar in den morbida texten. Sundström sjunger om hur blod skvalpar, om hur ett ”vi” går runt bland döda kroppar, petar ut likens ögon med pinnar. Han sjunger om effektiviteten i mördandet för att sedan konstatera, med skevaste sandstämman: ”Vi visste att vi fanns, men inte riktigt varför. Och så uppfann vi en betydelse som blev vår övertygelse.” Det känns som en nyckelmening, talande, med text men inte mer lättförstådd för det. I en annan (bättre) värld där sneda, tvetydiga vaggvisor av den här kalibern blev hitsinglar så skulle denna med äckligt ordvitsig rätta stämplas som en så kallad ”monsterhit”.

Hitmelodier i ultrarapid radas upp, vävs in i ludd och vadd

Komplexiteten i begreppet ondska, svårigheten i att leva, att lära sig den ritualen och alla dess koder. Känslan, den svindlande känslan att allt kanske bara är en lek, ett spel för gallerierna – allt detta genomsyrar skivans 47 minuter. Eller: stryk förra meningens ”kanske”, ersätt med ”antagligen”. Det är en knapp vargtimme i vilken textjaget rör sig som i slowmotion genom en sorts medeltidsvärld. En värld som stundom andas förskolans hierarkiska sandlåda, stundom skördefestens mystiska ceremonier och gycklarestetik, stundom traumatiserat ödeland och karga fält. Här finns skorpor och mjölk. Gyttja och blod. Konfetti kring munnar. Sånger och pardans. Människor som kanske inte ens har funnits. Tunga skallar. Textförfattaren Sundström har finslipat sitt bildspråk, släpper inte ifrån sig ett onödigt ord, men desto fler som suggesterar med vassa armbågar. Allt är lite upplöst i kanterna. Det pyr och krackelerar. Här finns ett ständigt ”vi” som förrädiskt pronomen. Vi visste att vi fanns, men vilka är vi? Det kan handla om en frasering, en förskjutning, en pausering, och vips: något händer. Som när det till synes harmlösa, lite löjliga adjektivet ”fluffigt” i De enklas dag får en helt ny och blodisande innebörd samtidigt som ett svagt skrik, obs ej operarelaterat, kan skönjas i bakgrunden. Om man vill. Det är ganska magiskt.

Textförfattaren Sundström har finslipat sitt bildspråk, släpper inte ifrån sig ett onödigt ord, men desto fler som suggesterar med vassa armbågar

De långa låtarna flyter ihop. Det är svårt att avgöra vilka som är instrumentala eller bara fyllda av ordlösa passager när man blundar/går/sitter/står och lyssnar, tankarna far iväg men kastas tillbaks igen när rösten helt plötsligt tar ton, sparsamt och effektivt utportionerad som den är. Eller när en melodi från ingenstans börjar skrika Twin Peaks som i De kosmiska mörka åren. Shanana är kryddad med liknande detaljer och skiftningar som får en att slungas in i matchen, haja till, öppna ögonlock, men mest är det en enda hoplänkad sörja till låtmassa. Ett knippe sakta växande spår. Det känns som att de växt fram i replokalen, vilket de naturligtvis har, men det känns som att de skapas i replokalen just nu, i lyssnande realtid. Som om musikanterna (Skriet-kompatibelt epitet?) lyhört lyssnar in och följer varandra i någon sorts motsvarighet till automatisk skrift eller måleri. Som begåvade dagisbarn med absolut gehör och taktkänsla mitt uppe i en Hilma af Klint-inspirerad kreativ seans. Någonstans på Fårö. Uppfyllda av reinkarnerade grymma livsöden. Låtarna dras alltid igång försiktigt likt trevande skisser, och det finns något i detta famlande. I medeltidsveckan/bondesamhälle-estetiken som möter den tjusigt dekadenta men ack så obehagliga salongen. I mordlusten som ter sig så märkligt likgiltig och självklar. I den klara blicken på människan, på leken, den naiva.

Alltså, det låter rätt ofta som ett dystopiskt jam. Hitmelodier i ultrarapid radas upp, vävs in i ludd och vadd. Isak Sundström har på ett vis målat in sig i ett hörn där allt han sjunger får ett sorts otäckt skimmer över sig. Det spelar ingen roll om han bara yttrar ömma kärleksbetygelser eller enkla naturskildringar. Som lyssnare förväntar jag mig att det ska vara obehagligt, utan problem läser jag in ondskan själv trots att den kanske inte alltid existerar. Jag lyssnar på Shanana och jag frågar mig själv om det kan vara, eller skulle kunna bli snarare, ett jobbigt och kanske lite enformigt hörn att verka i. Men jag tror faktiskt inte det. Det mörka, eller det ansett mörka och ondskefulla – det finns få svenska konstnärer som använder sig av, och visar på komplexiteten i det, med en sådan säkerhet och skärpa. Som vågar göra det. Konstatera. Livet är svårt att leva. Mycket är ont, gör ont. Mörkret genomsyrar, till viss mån, allt. I synnerhet det glada och glättiga. Skriet hanterar detta med bravur, de fiskar vackra vrakgods upp ur blod och gyttja. Livet är en lek. Ofta grym, vilket en måste leva med. Det är en ritual som dagisbarn ser igenom och reaktionen är självklar: de skriker. Frössén och Sundström ser också, skriker de med. Den senare öppnar munnen och ut rinner suggestiv konfetti. Ut rinner Shanana.

Frågan är i alla fall inte huruvida det är bra eller inte. För det är mycket bra

Och där skulle den här alldeles för långa recensionen kunna ta slut. Visst? Men jag måste nämna Godnattvalsen. Spår nummer nio. Scenario: jag är ute och går. Jag lyssnar i lurar. Gitarrer som bara slår, pianot som bara klinkar och hamrar, fiolen som bara gnisslar, basen som bara trevar, och sen: riktningen som hittas, låten som eskalerar, lyfter, kören som fyller i, skönheten som uppstår. Jag lyssnar på Shanana. Jag är ute och går. En ung kille kollar backslick i reflektionen från en mörk Mazdas glasruta. Allt i denna stadsdel heter något med ”översten”. En äldre dam i grått böjer sig framåt, står stilla så nära ett skyltfönster som det bara går. Där inne: Roy Anderssons grånande guldbaggar och samlade verk. Dammigt. Finns det fortfarande massgravar? Jag har svävat bort igen och när rösten kommer så tror jag inte på det. När Sundström börjar sjunga på Godnattvalsen, skivans näst sista spår, så tror jag inte att det är han. Det tar några lyssningar att inse och jag vet inte om jag insett än. På Godnattvalsen så får Sundströms stämma något frikyrkligt över sig. Något fromt, men samtidigt spöklikt; det låter som en annan människa. Låten är en finstämd folkparksballad. Och trots att texten är fylld av ömhet är det läskigare än någonsin. Just därför? Jag överanalyserar nu. Igen. Det snurrar i huvudet. Jag fortsätter att gå, lyssna, gå. Det är smått fantastiskt, mysrysigt (hemska ord), en klassisk visa. Sundströms röst är ett spöke. Om han i ett osannolikt universum i en lika osannolik framtid skulle följa i sin barndomsvän Olle Ljungströms fotspår och medverka i Så mycket bättre (hemska tanke) tillsammans med till exempel Salem Al Fakir (inte lika osannolikt, men fortfarande hemska tanke av en annan anledning) så skulle han förvandla dennes banala och livsbejakande så kallade pop till seriemördarhymner. Frågan är hur länge hans bandkonstellationer kan leva med det oket på axlarna innan det blir förutsägbart. Frågan är om det inte är själva grundpremissen för Skriet som band. Vi vet inte och kommer inte att veta. Ignoramus et ignorabimus. Frågan är i alla fall inte huruvida det är bra eller inte. För det är mycket bra. Den glada och ljusa skivan, läskigare än någonsin.

UPPDATERING: Det är inte Isak Sundström, utan den 71-åriga dansbandssångerskan Maj-Britt Stridsberg som sjunger på Godnattvalsen. Därav min förvirring angående denna makalösa låt som kommer vara högt i toppen bland årets vackraste när räkningen görs upp. Operasångerskan som medverkar på Shanana heter, för övrigt, Ida Eckerwall.

Elis Burrau

Läs mer