Intervju
Mattias Alkberg pratar om valet av bandnamn och döden
Publicerad
2013-03-10- Mattias Alkberg
- Mattias Alkbergs Begravning
Det är ju ett väldigt morbitt bandnamn ni valt, varför då?
- Ja, alltså det kommer sig ursprungligen från Cex låt Rjyan Kidwell’s Funeral.
Jag tyckte det var en så grym titel, jag tänkte mycket på det då, 2000 när den skivan kom, hur man kunde döpa en låt till sin egen begravning. Men 2000 hade jag inget eget band på det sättet, jag började i och för sig att göra grejer för mig själv, utanför The Bear Quartet, ungefär då, men det var verkligen bara jag och lite svenska låtar och jag hade inget band. Sedan drog jag igång Mattias Alkberg Tre och vi släppte en singel. Men vi gick från att vara en trio till en kvartett och då ville jag byta namn. Vi hette Mattias Alkbergs Begravning i ungefär en vecka. Sedan bytte vi suffix till BD, för släkten blev så upprörd.
Jag skulle kunna säga att det är en förlängning av en anarkistisk princip, att ha full kontroll på allt man gör, även sin död och till följd av det även sin begravning. Eller att folk generellt borde tänka mer på döden rent allmänt, och sin egen dödlighet i synnerhet, för att på så sätt bli bättre människor. För döden är det vi har gemensamt, alla. Och borde därför ta hand om varandra mer. Men den tråkiga sanningen är att jag fick en förfrågan om att göra en föreställning med ”ångestballader”, alltså gamla låtar och covers, och jag tackade ja. Sedan fick någon nys om detta och gav mig en spelning på det temat och Nerverna var upptagna med Jakob Hellman, så jag var tvungen att sätta ihop ett band, och jag ville understryka att det var något annat, och dessutom inte bara jag med en akustisk gitarr (jag skulle göra en sån spelning samma dag på samma festival, och ville skilja dem åt). Och de som tagit mest illa upp av Begravningsnamnet hade dött, jag hade gråtit på deras begravningar. Och tänkt mycket på dem. Till exempel att de inte skulle komma på min begravning. Och så.
Jag vet inte, jag tänker mycket på döden emellanåt. Så mycket att jag ville dramatisera den på något sätt. Alltså, döden är ju dramatisk nog i sig, men jag menar att jag ville göra något mer. Skriva om den. Eller, äh. Känner att jag går in i mig själv nu, så till den milda grad att jag nästan försvinner. Jag kommer ut innan det är försent.
Hur känns det att ha börjat producera, både åt dig själv och åt andra?
- Tack bra. Men det är ju inget nytt egentligen. När vi skrev att The Bear Quartet producerade sina skivor så betydde det verkligen det, att vi gjorde det tillsammans. Det var inte så att Jari gjorde allt själv, tvärtom nästan. Han slapp det ansvaret han hade till vardags. Jag menar att jag producerat runt 20 skivor innan den här, alltså. Däremot har jag inte producerat någon annan innan Könsförrädare, som jag håller på med nu. Jag vet inte, det känns bra och det blir bra. Men inte vet jag om det är min förtjänst överhuvudtaget. De är ett så grymt band på egen hand. Det är inte så att jag förädlar något som inte redan finns där.
När tar ni steget fullt ut och lanserar Mattias Alkbergs Black Metal?
- Det kommer aldrig att ske. Hårdrocken till hårdrockarna.
Vem är geniet som kom på att slänga in en hammondorgel i Kungen bestämmer?
- Ja, det är min låt och min idé. Men det är ju inget genialt över det, redan The Doors, redan De gamla grekerna osv. Däremot spelar Jonatan Lundberg helt genialt.
När jag såg dig läsa dikter på Söderbokhandeln i Stockholm förra året, sa du att du inte gjort något sådant tidigare, läsa dikter inför publik alltså. Men med Begravningen ingår det som en del av uppträdandet. Hur fungerar det tycker du?
- Sa jag så? Jag menade nog att det var första gången jag läste ur Era svin inför publik. Jag läser regelbundet inför publik. Men jag har inte gjort i samband med spelningar innan. Det funkar bra för det mesta. Men det är lite jobbigt när folk hellre vill höra Fyllskalle och gapar om det hela tiden. Det är därför vi helst spelar inför sittande publik: det är en föreställning det här. En oändligt pretentiös föreställning. Men jag har inga problem med det. Jag är inte 17 eller ens 35 längre och har inget behov av att ständigt bjuda på kaos och interaktion, jag skiter ännu mer i folks förväntningar eller förhoppningar nuförtiden. Och det är på både gott och ont naturligtvis. Ett sätt att kringgå det är att göra just en föreställning. Det innebär högre krav på både mig själv, och de jag spelar med, och publiken. Och det är ju bra. Saker behöver inte vara så lätta och roliga hela tiden.
- Jag bränner inte hemma. I övrigt skiter jag helt och hållet i mediebilden, eller hur folk som inte känner mig uppfattar mig överhuvudtaget. Alltså helt.
Jag tänkte inte på det förrän Kevin Ayers tragiska bortgång nyligen, men visst har ni lyssnat en del på honom?
- Ja, särskilt senaste året. Hans tre, fyra första är så bra att jag får gåshud när jag skriver det till och med.
Mediebilden (nåja) av dig har varit något splittrad på senaste tiden. Nöjesguiden kallar dig för indienestor och listar dig som en av de hundra mäktigaste inom musikbranschen, Sonics recensent kallar dig (mer eller mindre) ”grinig norrlänning” och Filip och Fredriks fördomsprofil säger att du är en person som bränner hemma och inte skulle tveka på att företräda dig själv i rätten. Hur ser du på den här splittrade bilden av dig själv?
- Jag bränner inte hemma. I övrigt skiter jag helt och hållet i mediebilden, eller hur folk som inte känner mig uppfattar mig överhuvudtaget. Alltså helt. Det är inget grinigt med det, men jag är upptagen med andra saker. Verkliga saker som är viktiga.
Hur var det att framföra Skända flaggan inför Carl Johan de Geer?
- Jo, det var bra. Men som jag sa innan, jag håller på med andra grejer, har inte tid med att ”uppfattas” och så. Men vi spelade bra, det var första gången vi spelade Begravningslåtar akustiskt med band och det kändes grymt, det blir nog mer sånt. Med det sagt så gillar jag Carl Johan jättemycket, känner honom lite sedan tidigare och kan emellanåt känna att vi håller på med liknande grejer. Alltså, att stå utanför och kolla in, lite. Eller, stå inne och vända blicken liksom bortom det rådande. Och att vi använder lite samma slags skygglappar för att se det.
Hur dramatiskt kommer det att bli på Dramaten? Kommer ni ställa till med något extra bara för att det är ”nationalscenen”?
- Nä, du menar någon särskild provokation eller så? Nix. Alla föreställningar är lika viktiga för oss, oavsett om de äger rum på en gårdsplan i Svartöstan eller på national scenenen. Jag har ingen respekt för auktoriteter på det sättet. Men det betyder såklart inte att jag INTE hyser respekt för alla sammanhang som ber mig deltaga, och som jag accepterar att deltaga i. Men förutsättningarna är förstås inte desamma på Dramaten, som på exempelvis Riche, och i så mån blir det nog en annorlunda föreställning. Vi ska försöka vara så bra vi bara kan, mer kan vi inte göra. Det är lite som är utmaningen med det här överhuvudtaget, att hålla sig till manus, och inte reagera på andras reaktioner. Som en vanligen gör i livesammanhang.
Och till sist, är björnarna begravda?
- Njaej. Men vi ligger väldigt stilla i alla fall.
