Månadssammanfattning
Rikard berättar om det viktigaste från februari
Publicerad
2013-03-05- Atoms for Peace
- Mattias Alkberg
- My Bloody Valentine
- Nick Cave
- Zacke
Det jag snappat upp från februari har en stor bredd. Det rör sig om såväl legendariska indienamn, nymadchester som svenske hiphoparen Zacke. I min mening är det inget dåligt i det, utan det blir bara en desto mer intressant blandning. Tyvärr är det mycket som inte kommit upp på Spotify ännu, så du får stå ut med att listan med låtar du måste höra från februari är full av trista hål.
Bästa albumen från februari
My Bloody Valentine – m b v
Shoegazelegenderas första album sedan 1991 gör mig inte det minsta besviken. Det är visserligen fortfarande samma ljudlandskap som Loveless det rör sig om, men det är också ett av de bästa ljudlandskapen som någonsin skapats. Nio nya låtar som moler som tandvärk, men är upplyftande som sommarvindar.
Nick Cave and the Bad Seeds – Push the Sky Away
Galne gothpoeten Nick Cave lugnar ner rockattityden som dominerat såväl sidprojektet Grinderman som The Bad Seeds senaste album, och gör här ett mörkt och återhållsamt balladalbum. Det får honom bara att verka ännu galnare. Vem annars kan med värdighet sjunga
”Hannah Montana does the African Savannah”?
Atoms for Peace – Amok
Har man så många (och kräsna) fans som Thom Yorke har, då är det svårt att göra alla nöjda. Amok ligger soundmässigt nära Radioheads senaste album och Yorkes soloalbum, men är förmodligen det varmaste han någonsin gjort. Har man svårt för glitch och vill helst av allt att Radiohead ska göra en till OK Computer så träffar nog inte Amok mitt i prick, men gillar man riktningen som Yorke tagit de senaste åren så lär man inte bli besviken.
Mattias Alkberg – Mattias Alkbergs begravning
Kung Alkberg gör ett temaalbum om kungar och prinsar. Starka hits mixat med fulballader och covers på Black Flag och Can. Vad finns det att inte älska?
Zacke – Renhjärtat
Med det lösa temat att lämna Norrland för storstadsliv gör Zacke ett svängigt hiphopalbum, det bästa svenska sådana på ett bra tag. Det låtar stundtals kusligt likt Movits!, en för mig inte helt smickrande artist att jämföras med, men i mina öron är detta långt mycket bättre. Gästspelen är både väntade, som de från Frej Larsson, Timbuktu och Promoe, men det finns även mer oväntade sådana. Eller vad sägs om Mattias Alkberg och Peter Morén från Peter Bjorn and John? Allt som allt ett imponerande svenskt hiphopalbum.
