Recension

kd101_large

I P3:s Musikguidens intervjusegment Kronologen så pratade Ola Borgström i höstas om åren med Service. Det var en mycket fin intervju med en beundransvärd, välförtjänt mytomspunnen människa vars label (eller ska vi säga sekt, eller kanske kringresande cirkussällskap?) gett världen löjliga mängder förträfflig musik under 00-talet. Så många perfekta popskivor, så mycket benhård integritet, pärlor och purhet, att vi nog fortfarande inte förstått kulturgärningens innebörd. Som Borgström uttryckte det: kanske blir det först dagen då ”räkningen görs upp” som vi kan ge dessa artister det hutlösa erkännande som de förtjänar. Som vi kan förstå förbisedda akter som Franke och gengångarbandet Lake Heartbeats sanna betydelse till fullo. Kanske kommer det en sådan dag, kanske inte. Sent skall syndaren vakna, etc. Kanske var allt till det bästa.

Det här ska ju dock inte handla om Service, förlåt om jag svävade iväg något. Det här ska, närmare bestämt, handla om något som just nu är nästan tvärtom. Jag tänkte skriva om The Embassy och deras nya album, Sweet Sensation. Och det är oundvikligt att inte ta avstamp i Service, livsstilen som duon är sprungen ur. Den glimrande kontexten ur vilken de uppstod. Det är också oundvikligt, för mig, för min skenande fantasi, att inte dra egna slutsatser om labelns död (eller koma, skendöd?). Att Service upphörde med sin verksamhet i höstas kändes, såklart, helt logiskt. Det finns något vackert, såklart (igen), i att sluta innan allt det strålande och kompromisslösa man skapat svärtas och smutsas ner av allt lamare output och tröttare samtid. Bättre försvinna än stelna, bättre vårda minnen och milstolpar, missionera förflutet, bygga nytt någon annanstans. Lämna över stafettpinnen till, säg, Look, Press, Real Job (”Revenue-sfären”). Det säger sig självt. (Efter ett tag skulle kanske någon utomstående tagit mod till sig och skickat in en demo till Borgström, hemska tanke!). Så, döden logisk och oundviklig, absolut, men jag tror att det fanns ytterligare anledningar till Service sista suck; nämligen det brutalt enkla faktum att The Embassy i fjol annonserade sin flykt. Det må vara spekulation, sprungen ur någon sorts hos mig inneboende medelålders rockmytolog, men jag tror att det var spiken i kistan. Aldrig i livet att Ola Borgström inte hade velat ge ut ett sådant vibrerande mästerverk, en skiva med sådana softade stressundertoner, som Sweet Sensation. Det sved nog när Torbjörn Håkansson och Fredrik Lindson sa farväl, då var ”sluta med flaggan i topp”-beslutet nära till hands (det har det nog varit precis hela tiden). Nog sved det alltid.

Och svider det gör Sweet Sensation. ”Första riktiga skivan på åtta år”, som Metro med vänner brukar skriva. Jag vet inte. Life in the Trenches var ju en ”brand new retroactive product”, inte en trött samlingsskiva vilken som helst, minns ni inte? Jag tänker på Life in the Trenches nu när jag, återigen, ska försöka beskriva The Embassys storhet i ord (ja, jag har försökt innan, och ja, jag misslyckas alltid). Jag tänker också på Kristofer Anderssons nyutgivna intervjubok om motkultur, DIY. Där beskriver han Rebecca & Fiona som Sveriges största punkband. Vilket nog är sant, i viss mening. Men hur mycket jag än uppskattar Rebecca & Fiona (vilket för er, just nu, kan få förbli en gåta) kan jag inte komma undan känslan att i en perfekt värld så hade den titeln slängts på The Embassy. Som motigt hade viftat bort den likt en efterhängsen fluga. Sprungit därifrån, lämnat enbart skuggor. Men, jag tänker på Life in the Trenches. På omslaget till denna uppsamling av urladdningar från höften (i höften satt alltid deras hjärtan, notera), ett artwork signerat konstnären Linnea Rygaard. Jag tänker på denna målning som efter att skivan givits ut visades på Liljevalchs vårsalong. Något som, vad jag vet, var emot reglerna för vårsalongen. Är emot reglerna. När jag såg den överväldigande tavlan hänga där på vernissagen minns jag att jag log. Stod där paralyserad och flinade. Emot reglerna. Så kongenialt.

För The Embassy är, hur stort inflytande de än haft som ”trendsättare” och populärkulturella föregångare, fortfarande emot reglerna. De har alltid varit emot reglerna. De har skrivit egna, javisst. Men de går emot dem också.

De är i en sits där de får göra precis vad de vill, kan göra precis vad de vill. Där det kan göra Sweet Sensation. De har gjort bristen på konsekvens till ett konsekvent uttryck, de har gjort saknaden av autenticitet till ett äkthetsbevis, de har gjort vägran till plakatpolitiska ställningstaganden till politik i sin renaste form. De har gjort stelheten dansant.

Sweet Sensation är precis så bra som den måste vara. Jag tänker inte gå in på enskilda låtar. Du kan ju faktiskt lyssna själv. Nej, det är faktiskt inte mitt jobb att recensera skivor. Jag behöver inte göra det, jag tjänar inga pengar på det. Vad jag gör för att gå runt ekonomiskt? Jag säger som Ola Borgström: ”Jag pantar burkar.” Jag har låga driftskostnader. Nej, jag skriver om musik för att jag måste. Och då kan jag skriva att Sweet Sensation är så bra som den måste vara. Att det är en oerhört bokstavlig skiva. Att det är att åldras med batik. Att vara evigt ung. Att stå i en klubbkö. Att aldrig repa. Sitta ner. Aldrig vika en tum från det som betyder. Ro. Det är soft, luftigt, drivet. Sotigt. Stick i lungorna. Medvetet, minutiöst. Oförutsägbart. Jag kan skriva att det är en definition av underklassdiscon lika luddigt sylvass som någonsin (lyssna på första fem sekunderna av Livin’ Is Easy och du förstår). Jag har, för övrigt, börjat hysa samma förvirrade kärlek till begreppet underklassdisco, eller ”Underclass Disco”, som jag känner inför begreppet ”språkmaterialism”.

Skivan är ett nio spår stort, effektivt verk som grundlades redan för två år sedan när låten I-D skapades. Denna vackra låt med sin ljuvliga, xylofonuppburna refräng. Word säger: ”Betrakta ordformen (xylofonuppburen). I normal sakprosa kan den kännas invecklad och byråkratisk.” Jag säger: fuck you, Word. Jag skriver om Sweet Sensation. Om vadderade fatwor självklart utplacerade likt pärlor på ett band, kattguld i solen, vodkashots på en bricka. Undanmanövrar till släpiga sånger. Sött, trögflytande, men ändå inte. Tracey Thorns samplade anti-professionalismvisdom, som inleder U, och som kommer ringa i öron ”när räkningen görs upp”. Ja, långt senare, i utdragna ekon till eftersvall.

Ibland sjunger Fredrik Lindson sämre än någonsin. Vilket inte alls är dåligt. ”Gender and race, always.” Längtan att tillhöra, men motviljan att bli definierad. Ibland låter det fortfarande som om festen är viktigast. Spring. Andas. Burkarna kan man panta dagen efter. Det svider, det svänger. Det är oupphörligen intressant.

Elis Burrau

Läs mer