Recension

WEBVERSION_1500x1500

Youth And Student Travel, som bandet YAST hette till en början, består av fem Sandvikensöner vars pophjärtan filtrerats genom några år i Malmö stad. Jag har varken varit i Sandviken eller Malmö, så jag vet inte riktigt vad dessa geografiska premisser gjort med soundet rent konkret (antagligen inte lika mycket som de musikaliska, av allt att döma, gitarrbaserade referenserna), men att de gjort väldigt gott är en sak jag dristar mig att påstå. Det ter sig självklart redan efter en genomlyssning av den självbetitlade debuten, en skiva som består av en hel drös självklara typexempel på pop så luftigt enkel, banal och bra att den går igenom och förbi alla spärrar. Får dig att sluta tänka. Eller mig då. Det stör inte att mycket känns bekant, att texterna är triviala, att allt är stöpt i samma form. Nej, tvärtom. Det gör det om möjligt än mer imponerande. Det är ju en så briljant form. Det är hjärndöd musik som låter smart. Det är smart musik som låter hjärndöd. Låter det som diffusa omdömen? Ja, då ber jag om ursäkt, men det är så det låter. Det är så det känns. Det är musik som får dig att flina lyckligt, som en idiot. Eller mig då. Det är sylvasst och luddigt på samma gång. Ett solblekt soundtrack som sticker till och vrider om i nostalgicentrat samtidigt som det rör sig genom samtiden och pekar framåt. Kanske är jag pinsamt lättflirtad när jag ställs inför den här typen av giftermål mellan den mest skimrande Brooklynpopen à la 2009 och 90-talets swindie, men ja, vid närmare eftertanke är det inte en last jag direkt skäms för.

Redan i fjol spred YAST ut tre fina singlar över världen, skickade ut dem som mjuka, vackra lo-fi-brevduvor rätt in i en tacksam bloggosfär som tog emot med girigt öppna armar. Och alla de som tjusades när de hörde Believes, Strangelife och Stupid kommer inte bli besvikna. Låtar som Rock ’n’ Roll Dreams, Heart Of Steel och avslutande, ljuvliga Joy är minst lika gnistrande i sin paradoxalt vemodiga sorglöshet. De skäms inte för sig.

Visst finns det stunder på skivan som skulle kunna få transportsträckastämpel i pannan, men dessa ”transportsträckor” är alla kryddade med någon detalj – en falsettröst där, en melodislinga där – som gör dem smått omöjliga att kritisera. YAST är mest ett väldigt fint album. Inget motar känslomässig kyla bättre än simpla, undersköna låtar dominerade av solskensgitarrer. Inget motar cynism och livströtthet bättre än naiva texter om lycklig/olycklig kärlek och juvenil förvirring. Ibland blir det lite för brett, lite för lagom, lite för lånat, lite för mycket mittfåra och radioskval, men det är mest bara rätt underbart.

För att återgå till musikaliska referenser och geografiska premisser. I de allra bästa stunderna låter YAST som om ett drömskare Popsicle kapsejsat under inspelning i ett kuddrum på en fritidsgård vid Nytorget i Stockholm. Eller som ett tyglat Girls med softade kanter. Eller som om en sansad Ariel Pink improviserat texter på tema ungdom uppbackad av medlemmar från Galaxie 500, Woods och Real Estate. I de allra bästa stunderna låter det precis som Sandviken och Malmö i mitt huvud.

Elis Burrau

Läs mer