Spelning

Jakob Hellman, Mattias Alkberg, Maria Eriksson och Nerverna @ Mosebacke

Namnlös

Om kompbandet Nerverna, som huvudsakligen spelar med Mattias Alkberg, tidigare fått små mängder uppmärksamhet är det motsatt effekt när de pryder affischen för denna kväll med stora bokstäver. Namnen Jakob Hellman, Mattias Alkberg och Maria Eriksson slingrar sig runt om och delar på äran att stå som huvudakter för kvällen. Trots ödmjukheten är det tydligt att majoriteten av besökarna har kommit endast för Jakob Hellman, den återuppstådda poplegenden. Tyvärr är det bara halvfullt på Mosebacke, trots vackert väder och vacker utsikt.

Maria Eriksson inleder spelordningen och får inte mycket mer uppmärksamhet än att folket som samlats runt borden vänder på huvudet mot scenen lite då och då. Några enstaka ställer sig framför scenen, men alla håller ett säkerhetsavstånd på 4-5 meter. Maria Eriksson, som för mig är okänd, hävdar att spelningen är någon slags premiär för henne. Om det gäller med Nerverna eller att det är hennes första spelning överhuvudtaget framgår inte, men det senare hade inte förvånat mig. Hon låter bra, tonsäker och lik Kajsa Grytt i rösten och låtarna, men kroppspråket säger något helt annat. Istället för att titta på de i publiken som ändå ställt sig framför scenen så tittar hon hela tiden på resten i bandet, halvt frånvänd från publiken. De halvsnickrade poplåtarna är visserligen hyfsat kraftfulla, men räcker inte till för att locka uppmärksamhet. Det är inte det att hon är oengagerad, hon verkar bara inte riktigt våga titta rakt framåt. Det skulle bli så tydligt vem hon tittade på i den magra publiken, då viker hon hellre undan blicken. Någon personkontakt uppnås aldrig och när Maria Eriksson går av scenen är hon för mig lika anonym som tidigare. Vill man vara vitsig kan man säga att hon blev drabbad av nerverna.

När Mattias Alkberg går på scenen är publiken mer upplivad, om än inte tätt packad. Inledande covern på Nationalteaterns proggklassiker Jack the Ripper lockar både jubel och i viss mån dans. Publiken, vars snittålder är närmare 40 än 30, skrålar gladeligen med när det spelas en låt de känner igen, till skillnad från spelningen strax innan. Covern är hårt spelad och gitarrerna låter så tunga att de känns som ankare. Det är även fortsättningsvis Alkbergs lite tyngre låtar som spelas som Nya nya testamentet och Bit i kudden, skattebetalare. Alkbergs mjukare sidor får mindre plats än under spelningen på Peace & Love några veckor tidigare, och fokus ikväll ligger mer på det som i en rättvis värld kunnat kallas för hans hits. Till publikens jubel spelas såväl Fyllskalle som Ragnar. På tal om fyllskallar är det ytterligare en markant skillnad mot Peace & Love-spelningen; Alkberg verkar vara betydligt nyktrare.

Efter en alldeles för kort spelning med Alkberg är det dags för kvällens dragplåster Jakob Hellman. Inleder gör han utan Nerverna med en ny låt, kort och med texten i fokus. Publiken ger honom kvällens högsta jubel, förmodligen mestadels för att stötta. Hellmans ökända scenskräck och prestationsångest som är anledningen till den långa pausen vill publiken visa är onödig. De skulle slaviskt ropa efter mera även om han inte gjorde mer än att nynna något monotont. Hungern efter att få höra vad Hellman utvecklats till är stor, om än hungern efter att få höra de gamla hitsen är större. De nya låtarna är sannerligen något särskilt. De stora popstrukturerna från 1989 som var som skurna för samlingsplattor med svenska klassiker är borta, men Hellmans unika frasering är kvar och även lyriken, visserligen mer vuxen än tidigare, känns igen. Det är under de nya låtarna som spelningen är som intressantast, det är då Hellman verkligen går in fullständigt och menar varenda ord. Han verkar dock inte helt övertygad om att de är uppskattade, något röster från publiken försöker tala om för honom. ”Den är grym, Jakob”. Han nickar ansträngt tillbaka. Scenskräcken verkar han ha kommit över, men vad han ska uttrycka till publiken verkar han stå och fundera på mitt under pågående konsert. Något leende är det inte tal om, men ärligt talat gör det ingenting. Medan andra artister gärna klämmer i med ett leende mer än de menar, är Hellman mer eftertänksam. Han vill mena det han visar.

Som en revyavslutning tar sig alla som stått på scen under kvällen upp under en avslutande tio minuter lång version av Mattias Alkbergs låt Nerverna. Resultatet är magnifikt. Det handlar inte om ett briljant musikerskap, utan ren och skär glädje. En försynt Alkberg frågar Hellman ”får jag vara med?” och kommer upp och leder en allsång. Det är folkligt, öppenhjärtat och väldigt dopaminfyllt. Till och med Hellman ser ut att ha uppriktigt roligt.

Men nu höll jag ju nästan på att glömma Nerverna ändå. Det blir ju så med kompband, även om de står som huvudakt för kvällen. Så mycket kan jag säga att rollen som motor under kvällen klarar de av galant. De saknar stjärnglans, men skicklighet finns det gott om. Tiominutershyllningen när publiken skanderar ”NERVERNA” som om det vore VM-final i fotboll förtjänar de.

Läs mer