Recension

[image name=betyg4]

”Allting man tar sig för, kommer gå i kras” ljuder det dystert i titelspåret. Det blir talande för hela skivan som verkar befinna sig efter apokalypsen. Den ödsliga, men hotande, ljudbilden är översvallande. Det är suggestiv och nedbruten countrymusik förankrad i hopplöshet. En depressiv Ennio Morricone. Sist Skriet ljöd var det med mjukare tonfall, det lät fortfarande hopplöst, men det var ändå vackert. På nya skivan är allting taggigare. Stundtals blir det svårt att försvara det som vackert. Varför man nu skulle det, det är uppenbart att de vill låta som en smutsig, mullrande storm.

Isak Sundström, även sångare i Pascal, sjunger kraxigt labilt på ett väldigt befriande sätt, så långt ifrån lent man bara kan komma. Hans, vad det låter som, elförsedda stämband som sjunger till den yttersta nerven. Det är så bräckligt att man som lyssnare nästan blir orolig. Snart tar syret och sången slut, snälla håll dig över ytan! Det är knappt att orden kommer ur den krackelerade rösten. Ändå lyckas det komma ut älskvärt luddiga textrader som exempelvis ”och uti mörkret växer körsbären” eller krassa konstateranden som ”hjärtat är ändå bara en muskel”.

De som lockades av förra skivans mer direkta spår, kommer möjligtvis känna sig bortgjorda. Det är många fler instrumentella spår och mindre sång, samtidigt som skivan är mycket längre. Och den skyndar långsamt, de crescendon som byggs upp tar tid på sig och når aldrig någon större topp innan de planas ut. De ekofyllda pukorna från förr är kvar, men instrumentuppsättningen har ökat och fått större utrymme. Blåsinstrumenten som knappt bär, det låter hela tiden som att alla ligger på marken och spelar, bidrar till att ge en experimentell och jazzig upptäcktslusta.

Det beslutande organet är en väldigt väl sammanhållen skiva som lever på hoppet, utan hoppet skulle den knappast finnas till. Den som inte räds för det gravallvarliga i tider av regn och mörker, borde i sann konsumentupplysningsanda lyssna på det här.

Axel Stenros

Läs mer