tram7

Recension

• Betyg

  5

• Artist

  The National

• Skivtitel

  Trouble Will Find Me

• Släppdatum

  2013-05-20

• Bolag

  4AD

• Lyssna

  Spotify

• Publicerad

  2013-05-20

• Etiketter

• The National

En National-låt kan vara svår att sammanfatta. För min egen del förmår jag aldrig riktigt förklara varför jag blir så berörd av Matt Berningers impressionistiska lyrik. Texterna spretar och stör. Tankar som pistolkulor genom rutten frukt, att leva i salt, allt du älskar ligger på bordet och finns ute till havs, och så vidare. Märkliga observationer och meningar som helt tycks sakna sammanhang men som ändå är på rätt plats:

”Remember when you lost your shit and drove the car into the garden
You got out and said I’m sorry to the vines and no one saw it
I need my girl”

Jag är sjukt imponerad av The National. Hur de kan fortsätta att producera den här typen av magiskt material skiva efter skiva, utan att egentligen förändra sitt sound särskilt mycket, är beundransvärt. De borde ha börjat upprepa sig vid det här laget, men varje ny låt känns istället som ett välkommet inslag i bandets kanon; varje ny låt gör något nytt inom ramarna för gruppens varma och gitarrorienterade ljudbild. The National revolutionerar inte sin stil mellan skivsläppen, de reformerar den så sakta att en utveckling kan vara svår att sätta fingret på ens om man lyssnar på gruppens diskografi i kronologisk ordning. Deras fokus verkar snarare ligga på att skriva solida låtar.

Nästan alla låtar handlar om saknad, att lämna och bli lämnad, att såra och rädsla för att bli sårad

Så ljudmässigt låter det fortfarande lite som Wilco, fast utan ett endaste spår av americana-influenserna, och med betydligt fler fuzz-pedaler inblandade. Trummorna låter oerhört organiska men smattrar mekaniskt, nästan loopat, över lager på lager på lager av gitarrer. Berningers brummande röst är ständigt i förgrunden, så nära mikrofonen man kan krypa. Mixen är ren och tydlig, varje instrument väldigt distinkt.

Texterna graviterar kring hjärta och smärta i större utsträckning än tidigare. Eller ja, teman som relationer och hjärtekross har ju alltid flutit omkring i Nationals musik i viss utsträckning, men nu känns det som att de ämnena hamnat i skottgluggen på riktigt. Nästan alla låtar handlar om saknad, att lämna och bli lämnad, att såra och rädsla för att bli sårad; teman som på allvar började betonas redan på förra skivan High Violet. En skulle kunna bli besviken för att bandet börjat jobba med den här typen av popklyschor, men National gör det med bravur; mycket tack vare Berningers ovannämnda excentriska approach till att textförfattande. Han förvandlar popklyschorna till något säreget, ser på de uttjatade ämnena genom en lins som inget annat band äger, och gör på så vis något ordinärt och unikt på samma gång. Att jämföra någons kärlek med ett träsk hör inte till vanligheterna.

Den här skivan är ett gäng märkliga anekdoter som antyder precis lagom mycket för att säga precis allt utan att på något sätt förlora sin mystik.

Det enda negativa jag kan säga om skivan vid det här laget är att andra halvan inte flyter på lika bra som första delen; skivan skulle behövt en låt med högre tempo någonstans i slutet för att kännas helt jämn. Men detta är ju bara petitesser i sammanhanget, de individuella låtarna är minst lika bra oavsett vart på albumet de är placerade.

Jag vet inte om Trouble Will Find Me är The Nationals bästa album, förmodligen inte; men det säger mer om bandets andra skivsläpp än om det här albumets kvalitéer. Att jag ens behöver fundera över detta en stund innebär att ett högt betyg är i sin ordning. Den här skivan kommer vara min bästa vän tag framöver. Den här skivan är ett gäng märkliga anekdoter som antyder precis lagom mycket för att säga precis allt utan att på något sätt förlora sin mystik. Den här skivan är förtvivlan och försoning på samma gång. Men det är som sagt svårt att sammanfatta, omöjligt att förklara. Ni måste lyssna.