Recension

iceage-you-are-nothing-cover-art

Att lyssna på You’re Nothing är lite som att i ett vredesutbrott vandalisera ett vackert inrett hem med sina bara händer. Tungsinne och katarsis. Albumet slår omedelbart an den nihilistiska tonen med inledande spåret Ecstacy där sångaren Johan Surrballe Wieth låter både uppgiven och passionerad, uttråkad och vansinnig på samma gång. Jag fullkomligen älskar hans röst som kan gå från att förmedla total panik till total likgiltighet på en tusendels sekund. Gitarrerna och trummorna viner omkring honom likt livsfarligt bråte i en orkan.

I allt självhat och all ilska som förmedlas finns en renande känsla, en uppgörelse.

Jag gillade visserligen det danska bandets debutskiva New Brigade men det är först i och med detta släpp som jag fullkomligt omfamnar Iceage. Låtskrivandet, variationen och intensiteten har skruvats upp en nivå. Soundet balanserar precis som på förra skivan någonstans mellan indierock och fruktansvärt aggressiv post-punk. Bandet tar däremot i från tårna på ett helt annat sätt denna gång, till den grad att vissa spår med lite god vilja skulle kunna placeras inom genregränserna för hardcore. Ljudet är otroligt sammanpressat och bildar en hård ljudvägg som förmodligen kommer göra det svårt för många att ta till sig bandets sound.

Men det är just för den där brinnande intensiteten som jag älskar Iceage. När bandet är som bäst låter de, trots de ångestladdade låtarna, som levnadskraft i sin renaste form. För i allt självhat och all ilska som förmedlas finns en renande känsla, en uppgörelse. Och efteråt känns allt bättre. You’re Nothing är det hittills bästa jag hört i år.

Erik Blohmé

Läs mer