Recension

image

Förra helgen var jag på nation i Uppsala. Det var ju en speciell (läs: märklig) upplevelse i sig men jag var inte där för att få öl spilld över mig eller för att vara omringad av fulla studenter. Jag var där för att få se Nordpolen för första gången på minst fyra år, på hans hemmaplan.

Mitt på dansgolvet och framför scenen stod jag med mina vänner och såg en något nervös Pelle Hellström vid ett piano. Han inledde med en lugn På Nordpolen och efter att ha framfört Försöker dölja på samma sätt som han gör på skivan, med ett ensamt piano, säger han försiktigt något i stil med att ”den egentligen är mycket bättre på skivan, ni får höra snart”. Även fast jag tyckte att han gjorde det fantastiskt fint live så är den oerhört vacker på skivan också. Den med många andra.

Det vore samtidigt inte Nordpolen om inte ett mörker satte stämningen.

För att komma till saken så är nya skivan äntligen här, lite tidigare än förväntat. Denna gång har han producerat musiken helt själv, och det är därför vi har fått vänta ett bra tag på den. Men visst var det värt väntan, för precis som jag kände när jag lyssnade på andra singeln Oh Oh är det en mycket mer tydlig Nordpolen vi får ta del av denna gång. 2008 skrev Mats om becksvarta framtidsutsikter, och det känns också som att det är exakt där vi har hamnat. Dock finns ett underliggande ljus där någonstans. Ungefär som en fullmåne som stör mitt i natten väcker Nordpolen mig ur dvalan som verkligheten har försatt oss alla i.

Det känns nu som att han har lagt sitt liv i musikens händer, som att låtarna är delar av honom. Till skillnad från tidigare så märker man hur hans liv har börjat att ta form men genom att använda hans eget uttryck ”skört men oh så klart” så vore det samtidigt inte Nordpolen om inte ett mörker satte stämningen.

Skivan inleds med Dom mörka molnen, en ballad som känns krispig – sårbar om man så vill. Låten sätter en tydlig ton för de resterande 30 minuterna av skarpa vändningar mellan känslor som eufori och melankoli. Allt detta ackompanjeras av en ljudbild som doftar eurodisco som hos Gryningen kom med ett dån varvat med mjuka pianoballader. Dessa snabba skiftningar gör att mitt hjärta slår lite häftigare och även fast jag har hört skivan flera gånger redan känns det som att jag hör alla låtar på nytt för varje varv i och med kontrasterna mellan dem.

Även om jag är rätt partisk i min förkärlek för Nordpolen så älskar jag denna skiva och jag tror att den talar till alla, om inte i sin helhet så i alla fall delvis. För att använda mig av den givna avslutningen här kan jag bara säga att vi är många som kommer att vara vakna i natt, antingen på dansgolvet i extas eller sömnlösa av ensamhet. Men i vilket fall som helst i gott sällskap av årets hittills bästa skiva, enligt mig i alla fall.

Anonym

Läs mer