Recension

MF/MB/ - Colossus - Recension - Beyg: 3 av 5

Det är märkligt hur vissa band kan finnas i ens musikaliska sfär, lite sådär på utsidan, men aldrig penetrera den. Så har MF/MB varit för mig. Jag har hört talas om de, läst fina vitsord om debuten Folded och fått de rekommenderade till min gamla liveklubb. Men på något sätt så har det inte blivit av att jag lyssnat, inte mer än lite grann i alla fall. I höstas började mitt twitterflöde gå varmt, MF/MB gjorde något så oväntat som att ge ut ett remixalbum före själva albumet. Ett premixalbum helt enkelt. Jag gillade tanken, men glömde bort att lyssna in mig på det.

Så inför Colossus är jag relativt blank. När skivan rullar igång vet jag inte riktigt vad jag har att vänta. Glädjande nog lever början upp till de fina omdömena jag hört. Driven, krautinspirerad rock. Med en dos frustration. Det hörs tydligt i de första spåren. I det tredje, Big Black covern Passing Complexion, mynnar det ut i ett krautmangal som skapar en ljuvlig tjock ljudvägg. Sen händer tyvärr något, självklarheten som inlett skivan är borta. Det börjar spreta. Något intetsägande låtar som The Worst Dreams och I Am An Entity blandas med klichérockandet i Casualties och skivans riktiga bottennapp, Cocktail Kid.

Som tur är kommer en ny vändning. Jag är på väg att försvinna iväg i andra tankar när The Chants basgång plötsligt drar mig tillbaka. Den luktar av gammal synth, tänk DAF eller Nitzer Ebb. Och den bjuder in mig till en liten drömsk historia som växer på mig. Den följs av mjuka, sköna Our Next Rendevouz innan skivan avslutas med You Were The Last One To Do Such A Thing. En låt att åka buss till. Sådär mitt i natten, halvfull, utblickandes över en sömnig svensk småstad. Så låter den. Och när den klingar ut har jag nästan, nästan, glömt det tråkigt spretiga mittenpartiet på Colossus.

Jonathan Eklund

Läs mer