Recension

My Bloody Valentine - m b v - Recension - Betyg: 4 av 5

När man sätter igång m b v känns det som att gå in i samma tunga, odefinierade dimma av bas och mellanregister som man är van vid när det gäller My Bloody Valentine. Det är som att tiden stått still sedan Soon, sista spåret på bandets kultförklarade förra album Loveless, tystnade 1991. Tvärtemot vad den sångtiteln utlovade har det alltså tagit hela 22 år för bandet att bli klara med en ny skiva. Ändå befinner vi oss i exakt samma ljudlandskap. Vågor och skepnader av något som en gång var gitarr och bas fyller upp rummet och mullrar i olika mönster tills albumet tar slut efter 9 spår.

Värt 22 års väntan? Kanske inte, men bättre sent än aldrig

Med detta säger jag inte att m b v saknar en egen identitet; den gör den inte. Albumet särskiljer sig både från Loveless och debuten Isn’t Anything genom att fokusera på textur och ljudlandskap snarare än melodier eller riff. I sina bästa stunder, som under de tre sista spåren, är gränsen mellan oljud och melodi hårfin, och man får riktigt anstränga sig för att greppa något konkret under allt brus. Albumet är som minst spännande när det skruvar ner oljudet och försöker vara svävande popmusik, som på det svagaste spåret New You.

Ingredienserna må vara desamma, men m b v står ändå på egna ben som ett bra album i bandets diskografi. Värt 22 års väntan? Kanske inte, men bättre sent än aldrig; för oavsett om skivan består av nyinspelat material eller av låtar som polerats och bearbetats sedan 90-talet så är jag glad att över att få befinna mig i den där särskilda dimman av oljud som är så karakteristisk för My Bloody Valentine. Den där känslan av att verkligheten ger vika för en högljudd, yrselframkallande hallucination som ändå på något sätt är rockmusik. Den är unik.

Erik Blohmé

Läs mer