Recension

mab

I verkligheten avgår påven och i fiktionen bestämmer sig Alkbergs kung för att dö, det är strålande tider med andra ord. Kungen är så less på att bestämma hela tiden, det blir inte riktigt bra det han gör heller, folket har tröttnat och hans son är ett jävla mähä. Klart man blir frustrerad och ledsen då. Och via den här inramningen byggs den diffusa begravningen upp, en svart värld av vandrande människolik som hankar sig fram i tillvaron. Där den döda kungens ande fortfarande är närvarande och agendasättande. Låter det luddigt? Ja, det är rätt luddigt faktiskt.

Det är fantastiskt hur man lockas in av skivan. Från den galopperande inledningen med en frenetisk hammondorgel, följd av hiten, eller den borde åtminstone vara det, Skända flaggan. Här känns upplägget tydligt med monarker som har det lite tjorvigt. Sen bryts det av med låten Raggare där perspektivet inte är lika klart längre. Nä, men vänta, vem är nu berättaren egentligen? Eftersom tilltalet i texterna är tydliga nedristningar av en ”person” som berättar något, oftast om döden och annat knepigt, ställs man på ända. Det var visst inte en enhetlig avhyvling av tronarvingar, det finns mer att nysta i.

Man bör vara uppmärksam på att det här inte är en i raden av rock’n’roll-skivor signerad Alkberg. Det här är långt mer pretentiöst, mer i stil med det han gjort i mörkertriptyken med The Bear Quartet (Eternity Now, 89, Monty Python). Ljudbilden är storslagen, förvisso varierande, men hela tiden med stora anslag. Att det är med två Can-covers känns naturligt, då skivan är vävd i kraut. Men det finns en låt som bryter av och sticker ut, det är den spröda Jeffrey Lee Pierce-versionen av Black Flags Police Story, som är ödsligt arrangerad och sjungen på engelska. Det är just en sådan avstickare till låt som sätter griller i huvudet på en. Var skarvar man in den här biten? Givetvis är det inte svårt att förstå att skivans universum kan rymma en fuck the police-lavett, utan det är framförandet som är det intressanta, att den skiljer sig både språkligt och musikaliskt från de andra. Det gör något med den övergripande historien, vill jag inbilla mig, men det är oklart om det är till det positiva eller negativa.

I avslutande Aldrig mera skog plockas orgeln fram och bedjande framförs en psalm om en avståndstagande halveremit. Mottagaren motas längre och längre bort, ”jag vill aldrig höra av dig igen” upprepas gång på gång tills tonerna avbryts. Det ödesmättade fick sin avrundning, begravningsbesökarna kan andas ut och dricka gravskändaröl. Vart Kungen tog vägen vet man inte riktigt, men hans ande kommer leva kvar bra mycket längre än vad man vill. Eller är han ens död? Fan vet.

Axel Stenros

Läs mer