Recension

föllak

Att genom upprepning skapa spänning och dramatik. Det är sannerligen ingen lätt uppgift kraututövare tar sig an. Fast när de lyckas finna den rätta loopen kan det bli makalöst intressant. Men, som sagt, det är inte lätt. Föllakzoid är en chilensk kvartett med kulturarbetande snubbar som försöker hitta den här spänningen. Deras senaste försök är tyvärr lite splittrat. De inledande låtarnas grund är intensitet, trummorna har inte tid att vila. På det smyckas en beskäftig elgitarr, en svävande rymdsynt och en sångare som låter som en kuddövertäckt Ian Curtis. Det funkar sisådär. Stundvis uppstår fascinationen för upprepningen, fast oftast blir det mest trött.

Men sen händer något på de två spåren. De taggar ned och förlitar sig på ett hypnotiskt mässande och långsamt groove. Sångaren, Juan Pablo, börjar låta mindre ansträngd. De gånger han smyger in i låtarna, låter han väsande hotfull och det fungerar mycket bättre än de inledningsvis.

I den femton minuter långa avslutningen kommer de i full kontakt med hypnosen och man följer gärna med på rymdfärden bland svarta hål och nebulosor. Det blir på något sätt ironiskt att det mest utsvävande spåret är deras bästa. Där de lösgjort upprepningen och anammat det björklundska ordet favoritordet ”flummet”. Kanske kan Föllakzoid i framtiden bli några att räkna med, men än så länge behöver de öva sig på att hitta rätt i dramatiken.

Axel Stenros

Läs mer