Rikard berättar om det viktigaste från januari

I perioden mellan hundratusentals årsbästalistor och My Bloody Valentines chocksläpp av deras nya fantastiska album för ett par dagar sedan, får man inte glömma bort att det kommit en uppsjö bra musik. För min del har det till stor del handlat om bitande januari-anthems i form av exempelvis bröltunga (ja, bröltunga) sorgevisor och en opretentiös solodebut. Flera lösa singlar, från album på väg, har även kommit och höjt förväntningarna på 2013. Kolla bland annat upp Mattias Alkberg, David Bowie och The Knife i Spotify-listan nedan med nio låtar från januari som bör höras!
Bästa albumen från januari
Torres – Torres
Då och då kommer det album som får mig att andas minusgrader lite lättare, som blandar bitterhet och sorg så varsamt att de förtjänar att i all sann mening få kallas vintersoundtrack. Så som Perfume Genius kändes i fjol, så som The Radio Dept. känns varje vinter och så som jag bara kan föreställa mig att Nick Drakes Pink Moon kändes 1972 (om visserligen fortfarande än idag). Torres axlar nu denna roll, och det är inte för att jag behöver någon som gör det för att själv ta mig igenom vintern, utan för att det låter som att hon behöver göra det för att själv ta sig igenom vintern. Detta förstår jag givetvis är nonsens, albumet är säkerligen inspelat under den gångna sommaren eller liknande. Ändå är det som om albumets karaktär själv andas minusgrader.
Esben and the Witch – Wash the Sins Not Only the Face
Odiskreta hyllningar till Cocteau Twins. Storslagna låtar med spöklikt vacker sång och en mörk atmosfär. Mästerligt producerat och uppriktigt skrivet.
Foxygen – We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic
Som ett MGMT med gitarrer istället för synthar gör dessa unga glamrockare musik som om 70-talet fortfarande var i full gång. Deras låtar är ett spretigt hopkok av melodier och känslor, och de förtjänar det stora genomslag de fått med denna skiva.
Christopher Owens – Lysandre
Med blåa ögon ser ex-frontmannen i Girls på världen i det konceptalbum som utgör hans solodebut. Det är en naiv men charmig popsaga om (brusten, som förväntat från Owens) kärlek, New York och kärlek till New York.