Spelning
Efterklang och Modern Fantazias på UKK
Publicerad
2013-01-19- Efterklang
Det finns ju en stor oro så fort en klassiskt skolad orkester ska skapa livemagi tillsammans med en poporkester. Ja, eftersom det är sällan det blir särskilt magiskt, det blir oftast rätt platt och tillrättalagt, mest ett pliktskyldigt leende, fast med armarna i kors. Min egen oro stillades dock något när jag såg att Modern Fantazias gjort en förtjusande version av Kraftwerks Trans Europa Express, då är det tydligt att det finns viss förståelse för annat än bara oklanderliga stackaton i ensemblen. Och sen förstås att Efterklangs musik ofta involverar, eller rentav bygger på, klassisk instrumentering och arrangemang. På pappret är det två ingredienser som bör gifta sig med varandra.
Det kvällen ska vigas åt är att framföra Efterklangs senaste skiva Piramida. En skiva som kom till genom att bandet åkte till en spökstad i Sibirien och samlade på sig ljud och inspiration. Det lustiga med projektet är att slutprodukten blev en ganska softrockig och mysig platta, långt ifrån karg och öde som man tror på förhand.
Med ordet konserthus verkar det komma med en del andra förutfattade meningar. Det är ju inte lite man hymlar med ögonen när en person på riktigt säger detta åt biljettkollarna vid dörrarna: Ja, och nu får du ta och visa mig till min plats, för så gör man faktiskt på operan i Stockholm. Hon fick, naturligtvis, inte en personlig visning till sin sittplats. Något annat man kunde tänka sig är att unga herrar klätt upp sig i sin lilla svarta. Ja, den lilla svarta betyder ju något annat på indie-lingo, i folkmun kallas den för sotarmössa och är en liten mössa som liknar den judiska kippan, på så sätt att den mest vilar på toppen av hjässan och inte täcker öronen.
Mösslösa är emellertid den uppklädda orkestern som kvällen till ära dirigeras av Hans Ek, en liten herre i frack. De följs åt av en kör, några andra spelemän och Efterklang. Och nu börjar något som är rätt spännande, för, tro’t eller ej, det uppstår vad som kallas för livemagi. Först och främst låter allt bra, den/de som sköter ljuset verkar ha en ordentligt kul dag på jobbet och låtarna låter så otroligt mycket bättre än de gör på skiva. Låtarna tillåts flyga iväg och bli fylligare och större. Allt det där man vill ska hända i mötet mellan det klassiska och popen. Det hände! Otroligt.
Men nog finns det små, små störningsmoment ändå. Kamerasnubbarna i gången som sitter på huk och under ett rådande stråkklimax sätter igång sitt systemkamerapepprande. Lite okänsligt kan tyckas. Eller trummisen, Budgie från Siouxsie and the Banshees, som inte kändes som att han var i linje med de andra. Absolut inget fel på hans trummande, tvärtom, men hans utstrålning och kroppsspråk som vittnade om en fri, ledig och bekymmerslös man, gick liksom inte ihop med resten av inramningen. Inte för att det var allvarligt pretentiöst direkt, nä, sångaren Casper log ofta avväpnande och höll charmigt förvirrande mellansnack på danska om bland annat Ingmar Bergman.
Efter två extranummer, där Casper Clausen gjort något så ovanligt som att publiksurfa i ett konserthus, tackar de för sig och lämnar scenen. När man ser sig runtom finns inte en enda sur min och det om något är ju ett gott och välförtjänt betyg. Folk stressar inte ens ner för den röda rulltrappan. Kanske är det för kölden som väntar där utanför, eller så är det för att det råder allmän harmoni i huset. Palla jäkta.
