Recension

Christopher Owens – Lysandre - Recension - Betyg: 4 av 5

När det annonserades att Girls skulle upphöra så var det ett av fjolårets riktiga sorgebud. Ett av samtidens viktigaste, trasigaste och vackraste band gick i graven, till synes alldeles för tidigt. Vi var därför många som drog en lättnadens suck när vi kort därpå nåddes av nyheten om Christopher Owens solodebut. Albumtiteln Lysandre tillkännagavs, och spreds på sociala medier tillsammans med ett tillhörande omslag föreställandes Owens i närbild, med en ledsen blick som liksom bränner igenom en lång, spretigt blond lugg. Det var svårt att föreställa sig att det inte skulle bli bra. Eller smått fantastiskt.

Det forna bandets frontman, tillika hjärta, själ och motor har skapat något alldeles bedårande med Lysandre

Och nu, 2012 är över och den elva spår starka skivan äntligen här, knappt en halvtimmes musik förklädd till enkel kärlekskrank roadtrip. Bort från sig själv, ett förflutet, från något odefinierbart. Destruktiviteten. Den olyckliga kärleken som av allt att döma verkar vara Owens – och många andra bra popmusikers också för den delen – kroniska tillstånd. Det är hyfsat förutsägbart, befriande banalt med en enkel melodi som utstickande gimmick; Lysandre’s Theme återkommer, som ett läkande lapptäcke till outro i nästan samtliga låtar. Ibland spelas slingan av en fantasydoftande flöjt (precis på rätt sida medeltidsveckan), ibland av en gitarr, ibland av en ohämmad dansbandsaxofon (!). Owens fläker ut sig, mer akustisk, naiv och bred i sitt tilltal än han någonsin tilläts vara i den kontext som var Girls.

Det forna bandets frontman, tillika hjärta, själ och motor har skapat något alldeles bedårande med Lysandre. Inget mästerverk, nej, men något mycket vackert. Ingen utav skivans låtar är i sig själva starkare än Girls självförbrännande toppar, säg pophymner som Hellhole Ratrace eller Summertime. Men, den tar på ett naturligt sätt vid där de tre avslutande balladerna på Father, Son, Holy Ghost tystnar, gräver djupare, men också vidare. Visst är det trasigt, fyllt av gitarrplockande ömhetstörst och sköra melodier med tillhörande kongenialt melankoliska texter, men här finns också svala körer och ett oironiskt, luftigt sväng som i strålande Riviera Rock. En instrumental låt som föregås, väldigt bokstavligt och cheezy, av en samplad flygvärdinna och fullkomligen skriker av Serge Gainsbourg-komplex, vilket naturligtvis är alldeles ljuvligt. En annan pärla är moget stökiga New York City, vars blåsinslag för mina tankar till en klädsamt urspårad 40-årsfest. Vilket är ljuvlig det med (dock inte alls lika ”naturligtvis”, för på papper tedde sig den associationen faktiskt en smula obehaglig).

Tänk om jag bara är en dålig låtskrivare? Och allt som jag säger har blivit sagt förut? Owens ställer sig frågan i en av Lysandres finaste, naknaste stunder, Love Is In The Air Of The Listener. med en röst så skör och vacker att man faktiskt tror på hans tvivel. Köper det. Känner med honom. Men, harklar vän av ordning, det behövs ju inte! Tar mig friheten och använder ett kollektivt pronomen här: det vet vi ju att det inte gör, alla vi som lyssnar. Även om det mesta som Owens sånger tangerar, det vill säga kärlek, eskapism, droger, livslust etc., faktiskt har sagts förut på ungefär samma sätt så är det ändå alltid, nästan utan undantag, briljant poplyrik han levererar. Och så även denna gång. Vi vet att tvivlet inte behövs, men kanske är det så att svärtan som tvivlet bidrar med är nödvändigt för konstnärskapet? Kanske adderar just den svärtan geniala dimensioner? Kanske är tvivlet bara ett smart påhitt? Kanske ska jag bara sluta överanalysera? Jag spelade sönder Girls första singel Lust For Life, fylld av känslan att det här är alldeles för kort, det här gör alldeles för ont, det här är alldeles för underbart och bitterljuvt. Ända sen dess har frontmannen i ett av de senaste årens finaste band som nu inte finns aldrig gjort mig besviken. Lysandre är inget undantag, det är en lysande solodebut som får oss att glömma hålet som Girls lämnade i våra popbröst. Och förhoppningsvis bara ett första stopp på denna trånsjuka, tonsatta roadtrip med en åksjuk och doakörande hipsterreinkarnation av en viss ung Werther i baksätet.

Elis Burrau

Läs mer