Intervju
The Pains of Being Pure at Heart skäms inte för popen
Publicerad
2012-11-13- Intervju
- The Pains of Being Pure At Heart
När Kip Berman, sångare och låtskrivare i det amerikanska indiepopbandet The Pains of Being Pure at Heart, pratar om sitt låtskrivande balanserar han på en tunn gräns mellan att vara ödmjuk och att nästan be om ursäkt för sin musik och framgång. Fyra år efter genombrottet blir han fortfarande förvånad över att publiken blir större och större, men utesluter att de kommer bli så stora att de fyller arenor i framtiden. Han är tacksam för att de ens får turnera och säger “de band som jag beundrade när jag växte upp fick inte ens spela en konsert i Sverige”. Men tre stopp blev det i Sverige på den här turnén: i Malmö, Göteborg och Stockholm. Efter en Minttu-dränkt kryssning till Finland flyger de hem till New York och då väntar månader med att färdigställa bandets tredje album.
Tidigare i veckan tog det amerikanska presidentvalet slut och det känns verkligen som att många har engagerat sig i detta. Hur är det med The Pains of Being Pure at Heart, ser ni er själva som ett politiskt band på något sätt?
Alla band uttrycker sig på ett sätt som är politiskt, vare sig de vill eller inte. Att vägra vara politisk är ju ett politiskt ställningstagande i sig. Samtidigt tror jag inte att folk ser på vår musik som särskilt politisk, men det finns undertoner i alla våra låtar som kommer från de värderingar som vi har. För åtminstone mig är vi politiska, men det är inte som att vi har låtar som säger åt folk vilken kandidat de ska rösta på. Det finns saker som jag tror att de flesta inom vår musikscen håller med om. Saker som jämställdhet inom kön, etnicitet och sexualitet är självklart sådant som vi tror på och jag tror att det skiner igenom i vår musik, även om vi inte skriver ut det i låttitlar. Det är en stor anledning till att vi gör musik, men vi vill inte tvinga på någon våra åsikter.
Men kan du se dig själv göra det? Kan du skriva en låt om, för att dra ett torrt exempel, den ekonomiska krisen eller måste du förklä det i tonårsromantik?
Jag har aldrig känt att jag har kunnat skriva musik om saker utanför mitt egna liv och mina egna erfarenheter. Eftersom jag aldrig varit i krig så skulle jag aldrig kunna skriva om det, för mig skulle det kännas som ett oärligt sätt att förmedla mina känslor. Det jag skriver är mer personligt och handlar snarare om sociala situationer än om regeringens beslut. Det vore inte rätt att skriva en låt där jag uttrycker en stor politisk ilska och sedan framföra den med ett band som heter The Pains of Being Pure at Heart. Men jag tror inte heller att det skulle bli en särskilt bra låt, det handlar nog mest om det egentligen. Jag försöker ju skriva bra låtar och då handlar det snarare om skärvor ur mitt egna liv än saker som tilltalar alla. Det finns band som är riktigt bra på det, att tilltala alla, men det tycker jag inte vi är. Vi gör inte musik som alla kan relatera till, och det är helt okej med mig. Det finns en anledning till att vi spelar våra konserter inför några hundra åskådare och inte inför fullsatta arenor, och det är att vår musik inte tilltalar så många människor. Jag antar att jag skulle tjäna mycket pengar ifall jag skulle skriva musik som fler kan relatera till, men det är inte min motivation till att göra det här och jag tror inte heller att jag skulle vara så bra på det.
Så tanken på en fullsatt arena som sjunger med till Heart in Your Heartbreak motiverar inte dig?
Självklart är det något jag skulle vilja uppleva, men det kommer inte att hända. Jag mår inte dåligt över det, för de band som jag beundrade när jag växte upp fick inte ens spela en konsert i Sverige. Okänd musik som jag gillar gillar jag inte för att den är okänd, den slog bara aldrig igenom och fick den succén som jag tycker att den förtjänade. Band som Felt, The Pastels, The Vaselines och Teenage Fanclub har inspirerat oss väldigt mycket och vi låter ungefär som dem, men de fick aldrig en chans att få spela här i Sverige. Ändå får vi det och jag är tacksam över det. Det finns förmodligen någon i Göteborg som är mycket bättre än vad vi är men som aldrig kommer att få chansen att göra det vi får. Tanken på att vi inte kommer att spela inför fullsatta arenor är därför inget som gör mig nedslagen.
Ändå lät det på ert senaste album Belong som att ni strävade mot ett större sound. Jag är inte den första som jämför titelspåret från det albumet med The Smashing Pumpkins, och de är ju ett band som kan sälja ut arenor. Kommer ni att försöka låta ännu större på ert nästa album?
Jag är glad över att vi gjorde Belong, det var inte vad som förväntades av oss. Andra band från vår scen försökte inte låta större på det sättet som vi gjorde, det var roligt att bryta sig fri från den scenen och allas förväntningar på oss och vårt andra album. Vi ville visa en större bredd av oss själva, folk trodde nog efter vårt debutalbum att vi bara lyssnade på musik från Skottland 1987, men vi har ju många fler influenser än så. En stor del av vår identitet har sin grund i ett kommersiellt, amerikanskt sätt att uttrycka sig och vi växte upp med den musik från 90-talet som kallades för alternativ rock och det var, och är, en stor del av de vi är. När vi lärde känna varandra som yngre så lyssnade vi mycket på just The Smashing Pumpkins, Weezer och annat som spelades på radion. Även om vi upptäckt många band som är mer okända sedan dess så har vi fortfarande en grund i de banden. Jag beundrar fortfarande många av dem, som Nirvana, hur de tog intressanta saker från undergroundmusik och fick det att låta stort och coolt.
Efter vårt första album så kändes det som att vi var fast mellan två världar. De låtar vi hade lät bra på mitt rum när jag skrev dem och de lät bra i källaren när vi spelade in dem, men plötsligt hade vi slagit igenom och då skulle vi spela dessa låtar inför en massa människor. Jag gillar låtarna från vårt första album, men i den stunden kändes de platta och alla lät likadant. När vi sedan skulle skriva Belong så tänkte vi “nu skriver vi låtar som är mer exploderande och varierade, som låter mer intressanta när vi spelar dem inför en publik”, så det är anledningen till att Belong blev som det blev.
Jag tror att inför vårt tredje album så har jag insett att det som är bra med The Pains of Being Pure at Heart inte är att spela musik som är anpassad för festivaler, och det är inte att simulera någon sorts känsla av att vi är rock’n’roll, för vi är inte särskilt rock’n’roll. Det kommer att bli mer fokus på texterna, på det sättet kan man dra paralleller mellan vårt tredje och vårt första album. Men jag har ingen aning om hur det kommer låta. När vi skrev Belong tänkte vi att det skulle låta bra inför massor av människor, medan när vi nu skriver vårt tredje album så tänker vi att det ska låta bra inför typ tolv människor. Jag tror att det fanns bra aspekter med oss som gick förlorade när vi ville låta stora med Belong, och de vill vi plocka upp igen.
Men tycker du att Belong var rätt steg att ta för er?
Ja, det gör jag. Det fungerade tyvärr inte, alla hatade det [skratt], men det var rätt steg att ta eftersom det var vad vi ville göra just då. Därför är jag stolt över Belong, för det var vad vi ville göra. Det kändes fantastiskt att se på när låten Belong mixades och hur stort det lät, det kändes som “gjorde verkligen vi det där?”. Det var annorlunda mot vad vi tidigare gjort, att kunna låta så kraftfulla och självsäkra som vi gjorde. Jag gillar verkligen vissa av låtarna från det albumet och jag är glad för att vi gjorde dem, för det var vad som kändes rätt då. Men vi vill inte hamna i fällan att vilja låta större och större för varje album, till slut gör man då bara högljudd musik för att den ska vara högljudd, och det är inte vad vi vill göra. Jag gör hellre mindre högljudd musik med särpräglade texter som berättar om vem jag är. Nu vill jag hellre göra ett album där jag vrider upp texterna, istället för att bara vrida upp gitarrerna.
Foto: Jenny Stjernström
Vill du låta mer avskalad?
Det är inte riktigt vad jag menar, jag vill bara flytta fokus från en sak i musiken till en annan. Det behöver inte betyda att vi låter mer avskalade eller mindre exploderande än tidigare, vi kommer bara att explodera på ett annat sätt. Min dröm är bara att göra något som är vackert och pop och som inte skäms för att vara pop. Jag är inte emot rock men jag är emot en rockmentalitet som band som oss blir pressade att ta efter. Jag gillar när musik är udda och konstig, när saker inte passar in. Ta ett band som Orange Juice, de gjorde pop men de var inte på något sätt mesiga, de var tvärtom väldigt kraftfulla. Deras kraft låg inte i att de skulle rocka så mycket som möjligt, den låg i att de var ärliga och hade annorlunda låtar som sa något meningsfullt. De gick inte runt och sa “vi ska rocka”, men de rockade ändå utan att de behövde visa det så övertydligt.
Varje album vi gör blir ett steg i vår utveckling. Det finns ingen anledning till att göra Belong igen, därför går vi inte åt samma håll nu som vi gjorde med det albumet. Men jag tror inte att vi kommer att utvecklas för evigt. Alla band blir dåliga någon gång, band som släpper nio album där alla är fantastiska existerar inte. Kanske Felt, men det är de i sådana fall. Sedan finns det ju band som släpper en lång rad med album som är fantastiska, men även de tappar det till slut. The Rolling Stones till exempel, man skulle kunna argumentera för att allt de släppte mellan 1963 och 1980 är klassiska plattor. Det är lite svindlande att se på ett band som gjort femton bra plattor och så har man själv bara gjort två. Ingen skulle hävda att vi har släppt klassiska plattor på det sättet. Sådana band beundrar jag verkligen.
Försöker du göra musik som om tjugo år räknas som klassisk? Att någon ska titta tillbaka på er karriär och säga “deras tredje album var en milstolpe för 2010-talet”.
Band som säger sådant högt låter som idioter. Alla brittiska band går ut i pressen och säger “vi har precis gjort ett klassiskt album” och de låter verkligen som idioter. Det säkraste sättet att misslyckas är att försöka för mycket med att lyckas. Det låter som en klyscha men du behöver vara dig själv och göra det du älskar, och om det är något som andra tycker är meningsfullt så är det bra. Om du däremot sätter dig ner och försöker skriva ett klassiskt album så blir det bara tvingat. Klassikerna händer när du inte försöker göra en klassiker. Som Wild Nothings första album, när jag lyssnat klart på det så tänker jag varje gång “wow, det där var bara en unge från Virginia som satt i sitt sovrum och skrev pop”. Det är så ärligt, det får en att verkligen älska något när det inte är menat att bli en klassiker. Jag stör mig på band som hyllar sig själva hela tiden, om ni verkligen är bra så borde andra personer säga det, inte ni.
Vilka artister de senaste åren tycker du har gjort musik som är fräsch och ny och som talar för 2000-talet?
Icona Pops I Love It är en sådan låt. Det kommer alltid att finnas en utveckling i musik där sound och teknik ändras och förhoppningsvis förbättras, men det som gör en bra låt förblir detsamma genom historien. Det är anledningen till att du kan lyssna på Icona Pop och efteråt lyssna på en låt från 60-talet, och inse att det är samma sak som gör dem bra. Om det skulle stå på min gravsten “han kom på ett nytt sätt att få gitarren att låta” så är det inte lika imponerande som om det skulle stå “han skrev några bra låtar”. Icona Pop är grymma, de gör något nytt samtidigt som de har en riktigt bra känsla för låtar. Jag säger inte att vi plötsligt kommer att låta som Icona Pop på vårt nästa album, men de har en energi som jag verkligen gillar. Den energin antar jag är typisk för 2000-talet.
Svensk musik är riktigt bra i allmänhet. Azure Blue har följt med oss på den skandinaviska delen av den här turnén och han är fantastisk. Mycket annat från små svenska skivbolag är också bra: The Embassy, The Legends, Sambassadeur och så vidare. Förvånansvärt mycket av det jag lyssnar på kommer från just Sverige och Skottland.
Så vilka är dina svenska favoritartister?
Sally Shapiro är fantastisk. Sedan finns ett band som heter Cats on Fire men de kommer egentligen från Finland även om de talar svenska, jag tänker på dem som svenskar i alla fall. Jag älskar Robyn också, hon gör den bästa versionen av den typen av musik enligt mig. Det är kanske lite uppenbart, som att säga att man gillar Michael Jackson eller något, men det är coolt hur hon äntligen lyckats med att slå igenom i USA. Hennes väg från vara tonårspopidol till att bli en riktig artist är cool. Det är ungefär som Justin Timberlake, hur han gick från att vara i ett pojkband till att bli en riktig artist. Inte för att jag vill klanka ner på pojkband, de kan säkert massor av saker som vi inte kan, jag kan inte dansa till exempel, men jag respekterar hur de två lyckats bryta sig ut ur den världen och börjat göra något eget.
Det fanns ett riktigt bra band från Göteborg som heter Days, de släppte tyvärr bara en EP men den var så jävla bra. En gång kom det upp ett nytt album på Spotify från några som hette Days och jag blev så exalterad, “har de äntligen släppt något nytt? Varför har ingen sagt något till mig?” men det var ett helt annat band.
Det är en bra sak med att heta The Pains of Being Pure at Heart, ingen kommer någonsin att heta samma sak.
Nej, haha, ingen skulle någonsin komma på någonting så dumt förutom vi… När vi var i Göteborg för första gången så var det några killar som hängde på vår spelning och folk viskade till varandra “det där är Broder Daniel” och vi hade ingen aning om vilka de var, men vi har förstått att de är ett av Sveriges största band någonsin.
Ja, Broder Daniel har faktiskt en helt egen subkultur trots att de slutade göra musik för tio år sedan. Alla klär sig likadant, har mycket smink och alla är ledsna.
Wow, jag önskar att vi hade en egen subkultur. Alla kunde ha scarfs och prata nedvärderande om sig själva under intervjuer. Till vårt nästa album får vi ha massor av smink, det skulle kanske ge oss mer av en subkultur. På konserten ikväll kan jag definitivt sätta på mig lite smink, så får vi se vad som händer!
