Recension

Blir aldrig trött på Sarah Assbrings bleka eld, den som förgyller och bränner nya skivan igenom. Det är, föga förvånande, en fantastisk skapelse, El Perro Del Mars fjärde album Pale Fire. Från inledande titelspårets fräsande och direkt fanfarlika syntar till avslutande Dark Nights ljuvligt monotona mässande av det slitna ordet ”yeah”. Det är utsökt, något undflyende och så satans samtida. Housepianon som bryter igenom, diskret utspridda. En klase klädsamma tuggummirefränger vars repetitiva sångpålägg och loopade körer är omöjliga att värja sig från. Texter där vartenda ord ekar snyggt oavsett vad de bär för innebörd. Och då bär de dessutom mer än ofta en väldigt fin innebörd.

Att ständigt lovsjunga en artist med epitet som ”kompromisslös”, ”hypnotisk” och ”drömsk” känns något vagt, lite urvattnat och trist. Även om skivan är just kompromisslös, hypnotisk och drömsk i sina vackraste stunder. Den är också melankolisk, dansant, stundtals spartansk, ganska kommersiell. Och tusen andra saker, likt de flesta samtidsartister bakom mästerverk (de är relativt sällsynta) mejslar El Perro Del Mar mycket varsamt fram en viss komplexitet. Vad det säger, egentligen, förutom att Sarah Assbring är en stor konstnär och att ni ska inhandla Pale Fire? Jag vet inte riktigt. Tillåter mig själv (tack Elis) att vara något mer personlig; jag förälskar mig i baktakten på Love In Vain, inbillar mig att det är Virginia Woolfs Orlando som är berättaren i viskande vackra I Was A Boy, faller handstupa för den genialt aparta melodican i singeln Walk On By, blir beroende av det dystopiska skimret i To The Beat Of A Dying World. Du får välja egna personliga favoriter, detaljer att älska och spela sönder. Skärvor att spegla dig i.

Assbring bygger upp oemotståndliga beats, filmiska scener, som hon raserar lika fort. El Perro Del Mars musik är så driven att jag tappar andan, och Pale Fire lever upp, ja till och med överträffar den låga av hopp och orättvist höga förväntningar som tändes i mitt bröst när jag för ett år sedan hörde What Do You Expect (2011 stiligaste, kanske viktigaste samhällskritik förklädd till fragmentarisk popsång). Det är tio svala, eskalerande monument som i sig själva hyllar den kontemporära musiken och allt vad den står för när den är som allra finast. Som hyllar sig själva.

Sarah, you left a mark on the world, sannerligen. Du ligger ständigt i spetsen. Snälla fortsätt, du har allt för dina fötter.

Elis Burrau

Läs mer