Festival

The Way Out West blues

Lightships. Foto: Andreas Bertman.

Det var ”detaljerna” som gjorde årets upplaga av Way Out West till den fina tillställning som det faktiskt var. Och med ”detaljerna” menar jag det som mindre än 15 % av alla 27 000 besökare upplevde. Ja, jag sköt den siffran från min elitistiska höft. Det var de allt för tidigt lagda konserterna som många, så kallade musikintresserade, missade på grund av fenomenet som kallas ”ölhävning i solsken, lyssna på Coldplay och sedan kissa alldeles för offentligt”. Det var klubbspelningarna som ingen kom in på för att de envisades med att se The Black Keys i mer än 20 minuter. Det var en hemlig, snaggad och Oh So Silent Jens.

Det var starka Billy Braggs indignerade, oerhört underhållande mellansnack. Starka Billy Bragg som bjöd på Woody Guthrie-lyrik, hånade Telias anskrämliga läktare (och människorna i den) samt kryddade extranumret A New England med Kirsty MacColl-versen, den ack så ljuva Kirsty MacColl-versen. Innan han slängde ut sin tepåse i publiken.

Det var Kindness funkiga, fullkomligt knäckande spelning på Storan. Adam Bainbridges smala skinnslips och halländska kusiner.

Det var ljus lager uppe på Skansen Kronan. Dåligt tinad veganlasagne på Kellys. Vegetariska dillhamburgare och James Bond-låtar på det legendariska gatuköket utanför Nefertiti. Cava och falafel vid Oscar Fredriks kyrka.

Det var Jonathan Richmans slacks, hans dans och hans strålande leende. Hans trummis, lika buttert jazzgenerisk som Richman var uppenbart rörd av publikhavets aldrig sinande kärlek. Versionen av Springtime in New York.

Det var det traumatiserande ögonblicket som inträffar när man står och väntar framför scenen som man (felaktigt) tror att Thurston Moore ska klampa in på och Deportees helt plötsligt – och till ens stora förskräckelse – beträder estraden. Lättnaden över faktumet att Moores band inte innehåller mandolin när man med andan i halsen springer till Linnéscenen. Att han nästan gnider sönder sin gitarr mot en förstärkare. Hans ogenomträngliga lugg och tjocka silverlänk. (Bör väl förtydliga att det var ”chocken” skapad av ett personligt misstag som var ”traumatiserande”, den musikaliska kontrasten. Deportees är ”helt ok”.)

Det var The War on Drugs.

Det var förtjusande Nneka och uppgivenheten över Metros pinsamma betygsättning.

Det var samma Metros skrattretande fokusering på att ha rätt ”festivaloutfit” förklädd till musikjournalistik. Det var en äcklig klättervägg som det stod ”Estrella” på. Den sympatiska gesten att dela ut spelscheman i fysisk form för oss utan smartphones.

Det var den hedervärda vegetariska profilen (som dock inte lyckades särskilt väl med att dölja den pinsamt patriarkala).

Det var en dödsångest av försvars- och överlevnadsmekanismer klädd i asgarv när Luger tillkännagav att Looptroop Rockers skulle ersätta Frank Ocean på lördagskvällen. Det hade varit roligare med Ingvar Oldsberg.

Det var inte Joel Kinnaman, det var Leif Pagrotsky.

Det var Alexis Taylors utnyttjande av ”lager på lager”. Jeff Tweedys butterhet.

Det var Mogwais framförande av I’m Jim Morrison I’m Dead.

Det var The Embassys klubbspelning. Skolklassloppisbordet, Torbjörn Håkanssons termos, och Fredrik Lindsons trotsiga ”Vi avslutar festivalen med bara nya låtar, så e det me det”. Att den sistnämnde knappt låtsades spela på sin vita elgitarr för att dölja årets vackraste playback. Varför skulle man vilja dölja årets vackraste playback?

Det var Lightships. En för låg röst. Att heta Love i efternamn (sorry Antell). Campari.

Det var framförallt en viss Lekmans akustiska spelning för 40 personer (0,15 % av 27 000, skjutet från den där höften som dessutom var dålig i matte) på en gräsmatta framför ett rosa hus vid en motorväg någonstans i Västra Frölunda. I Know What Love Isn’t. Och Nite Jewel som, för att odrägligt citera mig själv, likt en ljuvlig hipsterversion av folkhälsosjukdomen The Real Group framförde Frank Oceans Thinking Bout You. På samma gröna gräsmatta.

Och ja, det var såklart Blur. Inte direkt någon ”detalj”. Det var Tender, Under the Westway och en facerape som jag inte raderade direkt i all generad hast. En facerape som jag faktiskt kunde stå för:

Fick ögonkontakt med Damon!!

Läs mer