Festival

Inför Way Out West och vad du inte bör missa

På torsdag inleds årets Way Out West i Slottsskogen, och som prolog till denna ”måste se”-lista hade jag till en början tänkt skriva en sån där trött liten text om 2012:s line-up kontra tidigare års, om det nya upplägget med tre dagar på festivalområdet (och ännu dyrare biljettpriser), om det lika eviga som lyxiga dilemmat: vilken klubbspelning ska jag välja och hur många minuter av Hot Chip ska jag avvara på torsdagskvällen för att hinna dit? Men allt det där känns ganska självklart, ganska onödigt att poängtera.

För vi som ämnar besöka spektaklet vet antagligen redan att: 1) Det har bokats ett överflöd av fantastiska artister 2) Vi på grund av köer, krockar och brist på eget lokalsinne (och omdöme) antagligen kommer missa 25 % av dessa (har någon någonsin bemödat sig med att ens försöka ta sig in i Annedalskyrkan?) 3) Detta inte gör så mycket 4) Vi inte behöver prioritera Deportees, Laleh, First Aid Kit och Miike Snow 5) Vi ska hänga på Nefertiti om vi vill se Eric Berglund i baseballkeps 6) Vi ska låtsas ha bättre koll på OFWGKTA, Kraftwerk och straight edge-kulturen än vad vi faktiskt har 7) Artistkollektivet tillika ”supergruppen” INGRID aldrig kommer kunna leva upp till den paradisiska utopi som målats upp i infotexten på festivalens hemsida, men å andra sidan: kommer några av artisterna (hur grymma de än är) kunna leva upp till alla urvattnade superlativ som Luger strör över sina bokningar? 8) Vi omöjligen kommer hinna gå på alla de där spännande sidoaktiviteterna som dagarna generöst kryddats med, utställningarna och filmerna, men att det inte skadar att intala sig själv och sin kulturintresserade självbild det såhär på förhand 9) Markus Larsson antagligen inte kommer ha en Bruce Spingsteen t-shirt på sig när han sitter och dricker gratis Red Bull på pressområdet (men erkänn att tanken är väldigt underhållande) 10) Det kommer bli fruktansvärt, fruktansvärt trevligt. 11) Slutligen vet vi också, efter fadäsen 2009, hur man uttalar ”Bon Iver”.

Så, jag ger er, ödmjuk och givmild som jag är, mina tio ”måste se”-akter på årets Way och Stay Out West. De tio konserter och klubbspelningar som jag ser framemot allra mest i skrivande, uppspelta stund. Alla fick inte plats, några krockade och ja, Ane Brun är sjukt överskattad.

10. Hot Chip (torsdag, 22:00, Linné)

Det finns oroväckande många som fortfarande inte förstått vilket fint, mångfasetterat och viktigt band Hot Chip är. Hur mycket bättre de är än sina, hos den stora allmänheten, omhuldade danshits. Nya skivan In Our Heads är ett mästerprov lika kontemporärt som sprängladdat med eskalerande puls från svunna decenniers allra mest gyllene klubbkultur. Försommarens Sónar-spelning blir såklart svårslagen, men mer på grund av truismen som lyder ”tusentals svettiga och drogpåverkade spanjorer är en bra typ av folkmassa att spela inför” än bandets prestation. Med andra ord: vem väljer The Black Keys på Flamingo när man kan se den bedårande Alexis Taylor domptera Linnéscenen i orange overall?

9. St. Vincent (fredag, 14:45, Linné)

Annie Clark är av allt att döma lika stillastående som sin nyanserade, dynamiska låtkatalog, det vill säga: inte alls. Ständigt i rörelse har hon som St. Vincent spottat ur sig nyskapande, ryckig och rastlös popmusik med en lika rastlös frekvens. Missa inte hennes spelning på fredagen. Den kommer antagligen överglänsa det mesta du bevittnat.

8. Mogwai (lördag, 21:00, Linné)

Ja, för att det kommer bli jävligt mäktigt?

7. Billy Bragg (fredag, 15:10, Flamingo)

För att A New England är den absolut bästa låten att skråla för full hals när du är full (och därav, följaktligen, har en ”full hals”). För att Billy kanske, om vi har tur, läxar upp vår svenska högerregering i ett indignerat mellansnack (att David Cameron får sig en verbal känga tar jag för givet). För att Andres Lokko kanske står längst fram och gråter till Levi Stubb´s Tears. För att han (Bragg alltså, inte Lokko) kanske gästar Wilco senare under kvällen och bjuder på några briljanta tonsättningar av Woody Guthries finaste, mest melankoliska texter.

6. The War on Drugs (fredag, 13:00, Linné)

Storartad, episk musik med en motsägelsefullt lågmäld framtoning och Philadelphias snyggaste, subtilaste melodier. Låt dig inte skrämmas av den märkligt tidiga speltiden, eller försov dig och gräm dig resten av helgen.

5. Lightships (lördag, 23:30, klubb: Storan)

Som medlem i Teenage Fanclub har man för alltid en reserverad plats i mitt hjärta (det räcker i princip att man härstammar från Glasgow för att försäkras en plats i typ levern), men när Gerald Love solodebut anlände i våras så tilldelades han, efter 40,8 spröda minuter, genast en helt egen filial. Med sitt alias Lightships gav han världen albumet Electric Cables, årets kanske allra ljuvligaste skapelse. En av festivalens sista spelningar kan mycket väl bli den vackraste, generera det mest stryktåliga minnet, och att Embassy spelar efteråt på Storans klubbscen skadar inte precis.

4. Blur (fredag, 22:15, Flamingo)

Det ska erkännas att jag var mer exalterad inför Jarvis Cocker och hans återförenade Pulp i fjol. Men herregud: när jag såg det från ett hustak i London livestreamade framförandet av den nyskrivna, fullkomligt fulländade poppsalmen Under the Westway så såddes ett otåligt, girigt frö i mitt bröst. Ett frö som skrikit efter Blur dygnet runt sen dess. I Break Horses, som i spelschemat högst olyckligt placerats samtidigt, får tyvärr ursäkta. Inte så mycket på grund av en kvalitativ prioritering som en extremt överromantiserande och nostalgisk sådan.

3. Jonathan Richman (lördag, 13:00, Linné)

När jag var tolv år bad jag min mamma att klippa mig ”som Jonathan Richman på I, Jonathan-omslaget”. Hon visste inte hur han såg ut och klippte mig, enligt eget vittnesmål, i ena örsnibben istället.

Ja, det där var naturligtvis en lögn, men vad gör man inte för att illustrera hur mycket Richman betytt för en och varför det är obligatorisk närvaro när han intar Linnéscenen med sina tidlösa sånger?

2. Frank Ocean (lördag, 20:00, Flamingo)

Jag ska inte låtsas att jag är bevandrad inom genren för det är jag inte. Men hur jag än vänder och vrider på det så är channel ORANGE en brutalt vacker skiva. Allt som Frank Ocean rör vid transformeras tydligen till smäktande perfektion – må det vara årets vackraste låtar eller viktigaste kärleksbrev. Om lördagens konsert lever upp till hälften av alla förväntningar så blir det en enda lång bombastisk kärlekshyllning till musiken.

1. Kindness (torsdag, 00:15, klubb: Storan)

Visst önskar man att det fanns en hemlig portal i Trädgårns garderob som ledde direkt till Storans dansgolv? Om du inte tänkt tanken förut så slår den dig säkert nu när du upptäcker att du omöjligen kan hinna med både El Perro Del Mar och Kindness på torsdagskvällen. Så du biter i det sura äpplet: du väljer Adam Bainbridge och hans förvridna boybandpop, hans smådystopiska synthdisco, hans förhäxade elektrosoul, hans trojanska hästar – lika cyniska som euforiskt eskalerande – till låtbyggen. Och du tuggar det där sura äpplet girigt, det där sura äpplet som aldrig tidigare smakat så lyxigt dekadent som i denna stund.

Sådär. Akterna du inte får missa. Avslutningsvis bjuder jag på några visdomsord ”for the road”: ingenting går upp emot en nyköpt Bounty på Avenyns Seven Eleven när du berusad, utsvulten, genomblöt och salig traskar tillbaks i riktning mot Stigbergslidens vandrarhem efter att, likt Kungen, Robbie Williams och Zlatan före dig, köpt drinkar du inte haft råd med på Park Lane.

Läs mer