Festival
Stockholm Music & Arts – Dag 3
Publicerad
2012-08-06
Det är den avslutande dagen och jag har sett fem konserter som alla, på sina egna vis och villkor, är mer intressanta än Bruce Springsteens på Ullevi förra helgen. En är med största sannolikhet även bättre, men mer om det senare. Den första, signerad Anna von Hausswolff med band, visar upp en av Sveriges just nu största begåvningar. Hennes senaste album, Ceremony, är fenomenalt. Tung musik, både sinnligt och ljudmässigt. När placeringen av denna musik sker på en stor scen i strålande solsken och von Hausswolff spelar på en liten röd och söt keyboard istället för en maffig kyrkorgel, drabbas upplevelsen negativt. Och det är såklart inte bandets fel, de spelar så gott de kan. Och det låter hela tiden väldigt bra. Avslutande Funeral for My Future Children var drabbande stor och hennes antiversion av Galenskparna och After Shaves gamla plojlåt Säng säng säng, gjorde sig oväntat bra live.
Förra året släpptes Fatoumata Diawaras björnkramade debutalbum Fatou, jag har nog fasen inte läst ett enda ont ord om den. Vilket inte är så konstigt, den är ju jättebra. En del av festivalens rubricering är som sagt konst. Jag vet inte om jag har varit för loj i konstletandet, eller om det varit dålig skyltning eller om jag bara hamnat på de något tråkigare delarna, men den finaste konsten idag är Diawara och hennes klädsel. Den långa, gula klänningen och den gulröda turbanen. De runda, regnbågsfärgade örhängena och hennes flätade hår. Samt framförallt hennes utstrålning. Uppbyggnaden av konserten som börjar med en stillsam gitarr och under tidens gång adderas mer och mer funk, Diawara ger lektioner i afrikansk dans, vilket gör att publikens alla Friskis och svettis-tanter känner sig hemma och hon börjar agitera vidlyftigare om att Afrika, barn dör, alla människor blöder. Det är lätt hänt att politisk manifestation på konserter bara blir bono, men med Diawaras egen historia av flykting och hennes märkbara vilja för kamp gör att det blir allt annat än platt.
På tal om konst och tanter är det många av det sistnämnda på festivalen. Och ja, tant är kanske en stigmatiserad benämning på äldre kvinnor, men jag ser det enbart som något positivt, eller enbart och enbart, mina intentioner är goda om man säger så. Alla dessa grå- och vithåriga, lite rynkiga, underbara människor som låter sig sväva och svänga med i musiken. Jag har sett så himla många glada dansanta tanter. Det är som att de hittat hem på den här festivalen. Alla musikintresserade är kanske inte intresserade av att se vare sig Refused eller Frank Ocean. Det kan räcka med att få se gamla idoler och hjältar som höjdpunkt och blanda det med nyare, mer okända artister. Att festivalen tagit platsen från den forna jazzfestivalen, gör nog också att det litet äldre klientelet känner sig hemma. Det är ju tyvärr alltför få unga som gillar jazz.
Fast yngre människor har såklart letat sig hit också. Kanske för att se iamamiwhoami, för det är nog faktiskt första gången som det mestadels är folk under trettio framför scenen. Den tidigare ack så hemliga konstellationen som varit så kreativ i sitt sätt att nå ut att till och med de gamla stötarna i grammisjuryn tyckte att det var värt ett pris. På scenen är de ett sjumannaband där fem stycken ser ut att ha hämtat sina kläder från överbliven rekvisita från filmen Funny Games, en är klädd i en svart regnponcho och sångerskan, även känd som Jonna Lee, springer runt i en helvit kroppsstrumpa. Det står även en stor kub på scenen och bolmar ut rök. Det är ungefär så spännande som det blir. Utöver basen, som sitter perfekt, är det generisk elektronisk pop framförd av en flängig sångerska. För att vara en konsert med explosiva ansatser är det oengagerande, rätt många flipprar hellre runt med sina mobiler eller köper langos. Men några hängivna står längst fram och hoppar och jublar vid varje intro. Efter ungefär en timme är det slut och det hela kändes något malplacerat, iamamiwhoami passar nog bättre som en halvmystisk youtubekanal än att de är ämnade för en stor utomhusscen.
När jag går iväg ser jag alla tanterna och gubbarna sitta längs bänkarna och jag kan inte låta bli att tänka på dem igen. Och på själva festivalen, hur rätt de har träffat i bokningar, målgrupp och utförande, till viss del. Bokningarna är bra rätt igenom, vissa mer än bra, det finns något för alla. Det är inte för många uppträdanden och det finns bara en scen, vilket gör att man inte behöver stressa runt och se halva konserter här och var, eller ve och fasa, band som krockar. Just detta gör att det inte uppstår någon stress, eftersom det inte finns så mycket att jäkta till, vilket bidrar till en behaglig stämning. Att man dessutom valt att boka mestadels kvinnor, och dessutom många äldre kvinnor, så kallade tanter, är väldigt befriande i den, tyvärr, rätt mansdominerande konsertvärlden. Och sättet man gör det hela med, man väljer att inte göra en grej av det, arrangörerna skyltar inte med något slags fjånigt ”Kvinnofestivalen Stockholm Music and Arts!”-trams, utan låter det bara ske helt naturligt och okommenterat, precis som det ska göras. Däremot kan man fundera kring hur lång tid det kommer att ta innan Vita Kränkta Män börjar ringa ner JämOs telefonväxel och gasta om att söndagens konserter bara frontas av kvinnliga artister? Det är väl bara att prisa gudarna att Pär Ström lagt tramset på hyllan, åtminstone för ett tag.
På tal om trams. Buffy Sainte-Marie, 71 år, gör en av de mest spretiga konserter som jag skådat. Första låten, en indianhårdrockslåt, med så kallat ös. Andra låten, Sainte-Marie plockar fram ett instrument. som kan liknas vid en jättelik mungiga, eller en pytteliten pilbåge. Med den spelar hon en sång direkt hämtad från hennes nordamerikanska ursprungsbefolkningstradition. Tredje låten är hennes största kassako, antar jag, men som hon inte sjöng in själv, utan spelades in med Joe Cocker och Jennifer Warnes. Från soundtracket till En officer och en gentleman, spelade hon Up Were We Belong. Och någonstans i publikhavet stod Andres Lokko och fällde en nostalgisk tår över svunna tider. Martin Luuk däremot, är inte särskilt sentimental av sig, utan rusar kvickt därifrån. Och konserten fortlöper på samma sätt, hit och dit, upp och ner. Ömsom skriker Sainte-Marie, ömsom sjunger hon vänt sina gamla 60-talsprotestsånger. Även om det stundom är, ja förlåt men, gräsligt, så upphör konserten aldrig att vara underhållande. Att hon vid 71 års ålder kan hålla låda på det här viset är nästan otroligt. DNs sexigt rasbiologiska programförteckning om Sainte-Marie kanske är något på spåren när de skriver om ”indianblodet som rinner genom [hennes] ådror”? Ja, jag vet inte.
Mellan Buffy och Björk är det en timmes välbehövlig vila, det märks att många trötta fötter är i behov av det. Tyvärr är det rätt illa ställt med sittplatser åt besökarna, men rännstenen går ju alltid att vila mot. Man vill trots allt ha ork till den sista konserten, den som alla väntat på under hela dagen. När Björk intar scenen, man vet liksom inte vad man har att förvänta sig. Eller det kanske man kan om man har sökt runt lite. Men om man ska ha förlitat sig på mediebevakningen, så har den varit lika med noll. Jag har liksom ingen aning om när hon landade, eller på vilket gym hon tränade eller vilket bananmärke hon åt av efter att hennes personal shopper handlade på ICA Nära på Odenplan. Hysterin kring Bruce Springsteen häromveckan har varit det musikjournalistiskt mest löjliga jag varit med om. Rent av direkt pinsamt. När musik, som är så viktigt, blir ett jippo, eller på förhand utnämns till Århundradets Största Händelse, ja då är det åt helvete. Men vet att Aftonbladet tryckt upp sina Jag är 5+-tröjor en vecka i förväg. Det som på sätt och vis kan vara rörande, att ett helt land uppslukas av en händelse, blir bara vidrigt och aldrig har det väl tett sig lika patetiskt som när Markus Larsson, som recenserade Springsteen-konserten, blev intervjuad i samma tidning om vad han tyckte om spelningen. Måhända att det blev grinig stämning nu, självklart hade jag mer än gärna varit där. Men kvällstidningar och annat löst pack borde verkligen välja hur de vill framställa både sig själva och dem som de skriver om. Nog för att hedern sedan länge är bortblåst, men man kan åtminstone försöka. Nåväl, skit i det, men visst fan gör det ont när media brister?
Sista konserten för dagen och för festivalen nalkas. Området är minst lika packat som när Patti Smith uppträdde. Det börjar skymma. Ljuset riggas, det är stora skärmar på scenen (just ja, skärmar, första dagen skrev jag i fördomsprofilen att skärmarna har gjort sitt intåg på festivaler, här har de inte funnits och kan ha varit en bidragande faktor till att många tappat koncentrationen, det har varit svårt att se, men tanterna (dessa fantastiska tanter!) har sina knep, det är många som har med sig sina teaterkikare för att kunna se bättre, bra att tänka på i framtiden). Och det som händer när konserten börjar är svårt att förklara. Jag blev fullständigt hänförd från första början ända till slutet. Upp på scenen kliver en ungefär tretton kvinnor stark kör, två killar som sköter musiken och så Björk. Björk som kvällen till ära är alldeles bedårande uppklädd i något som ser ut att ha formgetts av Tove Jansson ifall hon tolkat en korsning av Plupp och Kusin Det. Sedan följer en konsert som är perfektion. Mestadels av materialet är från senaste albumet Biophilia, ett album som var något slätt, men på scenen växer sig overkligt stor. Kören gör ljudbilden fyllig, Björk sjunger sådär vackert som hon alltid gör och blandningen av bas, knaster och elektroakustiska instrument gör det sanslöst förtjusande. Det skär och det smeker exakt hela tiden. Publiken är för första gången alldeles tysta och uppslukade av vad som händer på scenen. Showen är så väl avvägd och perfekt regisserad, samtidigt som man gripen av upplevelsen förstår man vilket arbete som lagts ned på att få allt att fungera.
Den sista låten tillägnar Björk Eyjafjallajökull, och vulkanen torde varit stolt ifall den fått bevittna frenesin och pyrotekniken när de spelar Nattura. Tillsammans med kören går Björk bärsärk på scenen och under några minuter briserar scenen likt en bomb och med ens är det över. När de kommer tillbaka för ett extranummer känns det nästan snopet, hur i hela världen ska de toppa det där? Men varför tvivla. Med Declare Independence blir allt ännu högre och vildare. Det är så långt från inställsamt man bara kan komma. När lämmeltåget av människor lämnar den lilla ön är stämningen så god. Spela roll att det är trångt, allt känns bra i bröstet, kroppen och hjärnan. Det är ingen bryr sig om att det inte produceras helsidesreportage om Björk, alla vet att det är sjutusensjuhundrasjuttiosju getingar i alla fall. Den här natten drömmer alla om elektricitet och älvor och de allra flesta hoppas nog att festivalen får fortsatt förtroende nästa år. Något annat vore ytterst märkligt.
