Festival
Stockholm Music & Arts – Dag 2
Publicerad
2012-08-05
I den Pridebeklädda storstaden vacklade en trött jävel. Det var jag. På bussen in slog huvudvärken till, den sorten som gör att man liksom inte ens visualiserar att det sitter en dvärg med ett städ där inne och bankar, man är tvärsäker på att det är sant. Min enda lösning på problemet är att ta mig till Mariatorget, beställa en kopp kaffe plus bok på Café Sodom och försöka kvickna till. Att hälla ner koffein i strupen och syresätta hjärnan med snusk signerat Gunnar Blå, var förvånande nog en fungerande kur, för piggare blev jag.
Faktiskt alldeles lagom till andra dagen av Stockholm Music and Arts. I mitt tycke den svagaste dagen. Kanske har arrangörerna valt att lägga sig platta inför den pågående Prideparaden? En konstig teori såklart, men på något vis hade det varit ett rätt hedervärt beslut.
Ane Brun med band går på scenen, två trummisar har hon plockat med sig. Allt för att få hennes singersongwriterlullull att verka lite mer storslagen. Själv är jag skeptisk. Det lyfter inte, José Gonzales får sjunga med i en låt, det händer ändå ingenting. Allra bäst är ljudet som för en gångs skull är perfekt mixat för ändamålet. Brun med band är såklart kompetenta, men det är också lika slätstruket som Ane Bruns helbeiga mundering. Men vid ett tillfälle lyfter det. Hon annonserar att nästa låt ska hon försöka sjunga på svenska och med hennes norsksvenska växer hon sig plötsligt stor. Med endast en gitarr och ett par på kör blir det innerligt och faktiskt väldigt vackert. Tyvärr varar det endast en låt innan dubbeltrummorna går igång igen. Fast det verkar bara vara jag som inte följer med i takterna, de flesta ser glada och nöjda ut. Applåderar och hurrar, tjuter och visslar. Man kanske inte alltid kan vinna alla.
Nästföljande artist är Emmylou Harris som utdelar slängkyssar till publiken när hon äntrar mikrofonstativet. Magkänslan säger att det här publikfrieriet kommer att straffa sig, men givetvis får jag fel. Hon och hennes kompband står tätt tillsammans på den stora scenen, de klassiska countryinstrumenten; slideguitarr, dragspel, fiol och ståbas är med och alla vet exakt hur slipstenen skall dras. Det är så himla fint att lyssna på välspelta musikanter och speciellt den sortens amerikanska folkmusik som inte alltför ofta letar sig till landets större festivaler. Harris tillhör den klassiska countryskolan som älskar historieberättandet, både i att sjunga och prata. Varje låt introduceras fint och innan en sång om Emmett Till förklarar hon hur innerligt glad hon är över att få leva i en tid där USA fått en svart president. Hon delger att hon är orolig över att han kommer att bli bortröstad i höst och önskar att svenskarna kunde få komma över och rösta. Hon möts av jubel.
Helhetsintrycket av konserten dras ned av att det blir lite för långt och lite för stabilt utan finess. Men en man i publiken som står med anteckningsblock och har skrivit ned låtordningen ser fantastiskt glad ut. Ögonen tindrar när han läser igenom vilka låtar som spelats och han tittar på mig och säger: Så jävla bra det var! Sen går han iväg.
I luften cirkulerar en polishelikopter som en symbol för att det fortfarande finns förtryck, hat och piss i världen. Under dagen har blådårarna i English Defence League försökt plocka pluspoäng hos Priderörelsen, genom att hävda att muslimer hatar bögar. Det är pinsamt och beklagligt på samma gång. Deras hat är samma hat som gör att Prideparaden behövs, fuck the haters.
På Skeppsholmens scen kliver ett av världens bästa band upp, Tinariwen, ett musikkollektiv av tuareger från Saharaöknen. De blandar deras mer traditionella musik med västerländsk rock’n'roll och skapar därmed ett lika unikt som fantastiskt uttryck. Denna kväll är de sju stycken, samt gästen José Gonzales som ånyo får stå på scenen. Men han sjunger inget, han spelar bara lite gitarr. Vilket är bra, på förhand kändes hans medverkan rätt onödig, men det blev bara fint när ett känt ansikte klev upp bland Tinariwens ökensärkar och ansiktssjalar.
Den här kvällen är bandet på ett väldigt glatt humör, något som golvade mig något, jag var inte alls förberedd på att deras hypnotiska musik skulle kunna få folk att slänga sig runt med stora leenden och dansa. Men tji fick jag och herre vad fin spelning det var. Det bästa jag sett i år, inte för att jag minns direkt vad det är som jag har sett, men ändå, Tinariwen var bäst.
I pressrummet är det många som under dagen har väntat på Laleh. Jag fick höra att det kommer att bli stort. Själv såg jag snarare Laleh som en signal för att lämna området. Jag kan komma på mängder av grejer som är så mycket bättre. Till exempel som det jag gjorde istället. Jag tog tåget hem och träffade min fästmö som jag inte sett på över en vecka. Publikfrieriet kan de andra få sysselsätta sig med.
