Festival

Stockholm Music & Arts – Dag 1

Så sent som torsdags fick jag reda på att jag skulle slussas till självaste Skeppsholmen i Stockholm. Framförhållningen hos Luger är väl kanske inte den bästa, men tack och bock ändå, det gick att pussla ihop. Festivalsveriges senaste tillskott bland stadsfestivaler av sorten med högkvalitativa artister, bra, men lågt ljud, stora skärmar så att alla kan se och att allt är lite dyrare, lite bättre, lite finare, lite allting. Jag tror att detta är tanken i alla fall. Avsaknaden av gyttjepölar, nittioniokronors tält och campingtävling i bäst häxbrygd är helt okej, jag tar inte så hårt på den saknaden. Fast om mina empirska studier håller i sig kommer det viftas med cigaretter i folkvimlet i alla fall. Festival är trots allt festival och takterna ska sitta i till varje pris, vilket såklart är helt rätt, ibland, lite dekadens behövs för stämningen, eller nått. Det som ska utmärka Stockholm Music & Arts hittar man i namnet, ja förutom valet av att verka anglosaxisk-internationell då; Arts. Förutom vanliga konserter kommer området invaderas av konstutställningar av blandad sort, alltifrån seminarier, vanliga tavlor, konstfilm och, givetvis konstvärldens bastard; performances.

Jag släntrar in rätt sent till festivalen, lagom till slutet av Frida Hyvönens konsert. Vilket betyder att jag har missat den gänglige mörkermannen Jamie N Commons, men det kan man väl överleva. Hade ändå varit kul att se den skägglöse ynglingen sjunga om Djävulen. Nåväl, Hyvönen sitter i alla fall alldeles grandios i guldcape vid sitt piano och bakom trummorna sitter Jari Haapalainen. Det lilla jag hinner höra låter precis så fint som det brukar göra när Sveriges mest sensuella buskissångerska är i farten. Som mest härligt är det senaste dängan Terribly Dark ackompanjeras av ett ordentligt skyfall och starka vindar. En fumlig stackars roddare kämpar febrilt med att få en presenning på plats och att viktiga papper inte ska flyga iväg. De hinner knappt spela färdigt låten innan de flyr scenen och publiken flyr fältet de också och söker skydd där skydd finns. Vartenda tak, varenda matkiosk är proppad av våträdda människor utan regnskydd. Min favorit bland alla flyende är hen som stängde in sig på toaletten och vägrade komma ut, det garanterar åtminstone en nominering till Veckans Douche.

Men alldeles lagom till att Marianne Faithfull ska kliva upp på scenen kommer solen fram. Med sällsam grace går hon, vinkar och ser glad ut, iklädd samma utstyrsel som till omslaget av Easy Come, Easy Go. Samtidigt som det är fint att se henne sjunga sina bluesstompiga ballader med sin raspiga stämma, blir det märkbart tydligt vad som är problemet med den här festivalen. I min fördomsprofil ovan nämnde jag ”bra, men lågt ljud”, bekymret är bara det att det inte ens är bra ljud och det är på tok för lågt. När ett av rockens allra bästa instrument, saxofonen, plockas fram hörs den knappt. Publikens tisseltasselsorl ligger som ett ambient bakgrundsspår, fast alldeles för högt mixat. Står man lite längre bak från publikens mitt får man höra de mest ointressanta diskussioner. Vem i hela världen står och diskuterar Hegel under en pågående konsert? Vem släpper ens in filosofistudenter på ett festivalområde? Sluta upp med det genast.

Man får lätt intrycket av att Faithfull är disträ där hon står på scenen. Under ett rätt hett gitarrsolo sätter hon sig ned och röker. Med solen i ansiktet blåser hon ut rök och ser på folkmängden. Jag tycker att det ser frigjort kaxigt ut, men de runtom mig rynkar på nosen och pratar om att hon är här endast i egenskap av att hon är hon. En fördom jag haft om allmänhetens syn på Marianne Faithfull är att hon degraderats till Mick Jaggers gamla kuttersmycke. I själva verket har hon varit mer musikaliskt relevant än Jaggers kompband de senaste fyrtio åren, men det verkar lätt att bortse från.

Ibland är det viktigt att poängtera sina brister och en stor kunskapslucka jag har är Patti Smith. Jag har knappt lyssnat på något annat än Horses och Easter, men känner givetvis till den enorma repsketen som finns till henne (trots att hon är en stor Henning Mankell-beundrare). Fast så fort hon äntrar scenen är det förstås lätt att förstå vad det är folk älskar hos henne. Att som 65-årig kvinna ställa sig på en scen i gympadojor, jeans och alldeles för stor svart kavaj och spela rock’n’roll, kräver sitt självförtroende. Och visst lyser det om henne och visst tindrar ögonen i publiken. Första gången idag som merparten av blickarna är riktade mot scenen. När Smith ska introducera en låt håller hon en kort monolog som hon tillägnar poeter och hon får alla att jubla. Det är där och då man inser att hon nog ändå är ett geni och jag bör plocka upp hennes biografi Just Kids snarast.

Härligast är ändå när hon likt en proto-Kim Gordon svänger runt med kroppen, tar hoppsasteg, gör jesusgester med armarna rätt ut, knäpper med fingrarna, drar till med jazzhands och så min favorit när huvudet böjs ned och ryggen kutas upp och hon hoppar rätt upp och ned. Det är som en grottmänniskodansvariant av face down, ass up. Det enda obegripliga under konserten är när hon lämnar över micen till en gitarristkollega och de river av en fruktansvärt bredbent Status Quo-osande låt. Än mer obegripligt är hur stora applåder det inbringande

Skymningen lägger sig över Skeppsholmen och efter Patti Smith är det många som går hem. Fast de flesta stannar för att se kvällens sista akt; Antony Hegarty med Sveriges Radios Symfoniker. Själv bävar jag. När Antony gjorde något liknande i Sverige var det på Way out west 2009. Jag var där och det var en av de mest beklämmande konserter jag sett. Det som borde varit tårdrypande vackert, blev bara mjäkigt. Utomhusscener på festivaler kräver sin grötiga ljudbild för att lyckas, så fort finliret skickas in brister det. Så fort det blir lite tyst, släpper folks koncentration. Människors talorgan har ett omättligt behov av att ljuda. Ikväll håller publiken god min i en låt, till inledande Rapture går det inte att börja prata med den bredvid. Det är sex getingar in i kaklet. Men i omställningen till nästföljande låt, den otroligt vackra Cripple and Starfish, pyser koncentrationsförmågan iväg hos många. Tisslandet återuppstår likt en ovälkommen grannes borrmaskin och jag får inse att det inte blev så bra den här gången heller. Jag har all kärlek för Antony Hegarty, men för att det här ska lyckas måste någon boka in honom till ett vackert besmyckat konserthus. Taskigt att använda den slitna frasen pärlor åt svin, men, ja, ni fattar. Det får bli dags att valsa hem, det är trots allt en dag imorrn också.

Läs mer