Krönika

Sommardagboken – musikalisk mättnad och hunger

Jag vet inte riktigt vad det kan bero på, men denna sommar har jag känt mig något mätt på popmusik. För tillfället, hoppas jag. Eller ”mätt”, det kanske är fel ord. Jag har konsumerat enorma mängder, såklart (det blir så om man räds den där tystnaden), men utan samma hunger som tidigare. Ja, det kanske ligger närmare sanningen. Jag har inte riktigt orkat ta tag i allt nyproducerat som släppts den här sidan maj månad, se det som en fas fylld av lathet, av velande ambivalens över åt vad jag borde ägna min tid. Inte för att jag hävdar att min tid skulle vara särskilt ”dyrbar”, men den måste ju ägnas åt något, väl?, och hur stor andel bör jag reservera åt ”popen”? Ska jag inte bli vuxen istället? Velande ambivalens = inte samma hunger. Som förut. Efter det nya. Kanske också en juvenil posttraumatisk reaktion frambringad av alltför många värdelösa sommarpratare utan något att säga, allsångsprogram utan något att sjunga och antifeministiska idioter till festivalarrangörer (läs: Emmabodafestivalens Håkan Karlsson som ”inte gillar” jämställdhet)? Kanske en juvenil posttraumatisk reaktion alstrad av en handfallenhet (och beundran) inför alla obskyra, ofta briljanta, musiktyckare med till synes så mycket att säga, hela tiden? Blandat med irritationen inför alla, aldrig sinande, breda kvällstidningsrecensenter med sina banala plus och getingar och kött- och potatis-rockfetischer? Blandat med uppgivenhet inför de fängslade ryska regimkritikerna i Pussy Riot? Att Bert Karlsson fortfarande andas? Denna sommar: en reträtt tillbaks in skalet av musikalisk trygghet, in i skalet där soundtracket alltid är Radio Dept., Anna Järvinen, Pulp, Orange Juice, Galaxie 500 och Arthur Russell. Där soundtracket alltid är skört. Sådant jag vet är bra. Att inte behöva beträda, sondera så mycket ovan mark. Inte tvångsmässigt tipsa om det där nya, antagligen alltför rädd för den svidande kommentaren, fem minuter efter publicering, ”Det där skrev Pitchfork om för en vecka sen”, slungad i ansiktet. Se det som ett tvivel på min egen relevans som skribent, denna brist på hunger. Reträtten in i skalet. Radiotystnaden.

Men jag har tänkt mycket på musik. Jag har reflekterat, som det heter. Jag har stått bland 66 000 svettiga människor framför en bredbent Bruce Springsteen frustandes Born in the USA och funderat över det märkliga faktumet att till synes ingen runtomkring mig tänkte samma sak som jag: att låten, hur politiskt missuppfattad (av framförallt högervridna amerikaner med förkärlek för stora vapen) och ädel den än må vara i sitt ursprungssyfte, är hopplöst daterad, pompös och lika överskattad som läktarfenomenet ”att göra vågen”. Men att skylla folksamlingens glädje på grupptryck var väl att tro lite för gott om individerna som omgärdade mig? De tyckte tydligen inte att låten var värdelös, och var inte jag den stora hycklaren himself, den ovälkomne gästen, som stod där hyfsat frivilligt och tänkte cyniska tankar istället för att ”njuta av stunden”?

Jag har stått bland ett hundratal mindre svettiga människor framför Trädgårdens utomhusscen någon vecka tidigare. Och, i efterhand, jämfört med konsertupplevelsen på Ullevi tedde sig The Embassys korta framträdande på Retreatfestivalen som själva definitionen av en, på riktigt, viktig konsert. Som själva definitionen av något genuint skimrande, något som vägrade smickra och stelna i gamla rockkonventioner. Springsteen spelade i över tre timmar, han var ”generös”, ”sympatisk”, med ”rösten i behåll” och han tog varje tillfälle att slänga kärleksbetygelser och gamla hits över sin folkölshävande publik fylld av entusiaster ”i alla åldrar” som för den sakens skull knappt kunde sjunga med i de urvattnade låtarna. Embassy spelade i knappt en halvtimme, de var fåordiga, lagom ofokuserade och spelade endast nytt material. Ingen i publiken sjöng med. Det säger sig självt, lika självklart som att den mediala kvällstidningslogiken på förhand hade bestämt att ”Bossens” (ursäkta det löjliga ordvalet) avslutande lördagskonsert skulle få högsta betyg, att Embassys spelning var den bättre, den mer minnesvärda. Och Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson var dessutom vänliga nog att bjuda på shots. Men vad för allmängiltig slutsats kunde jag dra av detta? Av denna, mycket möjligt, högst orättvisa jämförelse? Gjorde den mig hungrigare eller bara mer mätt? Sa den mig något jag inte redan visste?

Jag har stått bland 500 personer på en gräsmatta utanför Grå Gåsens vandrarhem på södra Gotland i tron om att jag och min vän Andreas skulle ”spela skivor” efter Martin Stenmarck. Minns att vi pratade om det lustiga i att forne Killinggänget-medlemmen Jonas Inde skrivit låtar till Stenmarck, och att nuvarande Killinggänget-medlemmen Martin Luuk nyligen debuterat som bedårande, homoerotisk, Henning Fürst-producerad discosoulcrooner. Varandras antiteser. ”Vilka olika vägar livet kan leda in på…”, konstaterade vi småskrockande i förbryllat samförstånd samtidigt som Andreas smygfotade en Göran Greider-look-a-like med sin iPhone. ”Och Martin Luuk vann”. Det blev aldrig någon Stenmarck, han ersattes av ett trött coverband och någon de, tydligen stormförtjusta, refererade till som ”Snygg-Erik”. Jag tror aldrig jag känt mig så oinspirerad, så mätt på musik, som just där och just då. Och det blev inte bättre när coverbandet bryskt körde över mig, min vän och vårt dj-set på bekostnad av en egenkomponerad spotifylista innehållandes Journey och minst två Timbuktu-låtar (två för mycket). Vi som hade tänkt inleda med Huge Quit Part 2 Feat. Erika Forster Spring från Blood Oranges Home Recordings Mixtape. Förbannade, kvästa i vår fucking linda, cyklade vi hemåt i beckmörkret, sjungandes Nordpolens En meter under marken:

Idag hade vi varit I Stockholm, du hade bjudit mig på ännu en dag utan dödsångest.
Men jag måste sluta drömma, jag ligger bara här på mitt piano och hittar på en massa lögner.

Musiken som tröst. Just där och just då. Men ingen hunger. Inte än.

Efter personliga besvikelser: tillbaka in i skalet. Sommaren har snart förflutit och jag har mest lyssnat på beprövade kort, äldre, men också nyare. Så kallade ”snuttefiltar”. På Damon and Naomis fina skiva More Sad Hits från mitt födelseår, 1992 (ska det nödvändigtvis vara hits så ska det med förtjänst vara ”sad hits”). På Olle Ljungströms låt Morotsman från 1998 års mästerverk Det stora kalaset. Föreställ dig Darin skönsjungandes den i en reklamfylld tv-produktion utan skavande kanter i höst, det kan gå hela varvet runt, bli genialiskt, visst? Det kan också gå åt helvete. Föreställ dig sedan Magnus Uggla skrålandes samma låt på en grön gräsmatta utanför Grå Gåsens vandrarhem, och ja du får spy lite. Men denna sommar, den som gick: inte särskilt mycket dagsaktuellt som bedövade tystnaden, som baddade såren, raderade kväljningskänslorna. Jag har lyssnat på Woods sprakande Sun and Shade från ifjol (som jag lyssnade alldeles för lite på när den kom märker jag nu). På Girls bitterljuva katalog, sörjande faktumet att ett av de senaste årens finaste band upphört att existera (men dock övertygad om att Christopher Owens går en fullkomligt lysande solokarriär till mötes). På Neneh Cherrys Buffalo Stance, Madonnas Like a Prayer och Lana Del Rey, framförallt på Lana Del Rey. På vårens finaste låtar bland vilka jag räknar Hot Chips undersköna Look At Where We Are, Embassys semiröjande Roundkick och Jessie Wares magnifika 110%. På Damien Jurado och Perfume Genius. På Dexys och Grimes. Och nu, först nu, sipprar en smula dagsaktuellt in för ja, även jag har förälskat mig i Frank Oceans channel ORANGE, även jag har spelat Bad Religion på repeat och sjungit ”Taxi driver, be my shrink for the hour” med känslofylld emfas högt för mig själv. Och kanske var det just den skivan som störde mättnaden/illamåendet/latheten/uppgivenheten/tvivlet/ambivalensen inför allt vad ny popmusik och popkritik signerad undertecknad heter? Som triggade hungern, den som jag känner växa otåligt inom mig just nu, den som formas för att strax stiga mig åt huvudet, den som kommer generera i text, i rekommendationer och recensioner? ”Sommarens bästa novellsamling”, som Jessika Gedin så träffande beskrev Oceans skiva, tillsammans med temporära klubbkulturella höjdpunkter som Retreat (av många fina akter som förgyllde den endagsfestivalen föreslår jag att du kollar upp Merely), The Bethlehem Beard Corporations strålande lo fi-demo som fortfarande inte sett dagens ljus, en surrealistisk konsert med R. Stevie Moore på Debaser i morgonrock och Musse Pigg-byxor, en releasefest med Munnen, nytt från King Creosote och stundande albumsläpp med ovannämnda Jessie Ware och Embassy – ibland räcker det med en handfull glimrande faktorer för att en urholkad popsjäl ska återfå lite livslust och lämna skalet, det till bredden av välbekanta toner överfyllda, självömkande och sköra skalet. Bli hungrig på riktigt.

Sådär. Ursäkta frånvaron, latheten. Cynismen och de öppna målen. Istället för att spy galla över folkkära företeelser så som en Springsteenkonsert eller en ”Snygg-Erik” (en person, en så kallad företeelse) eller ett tv4-program eller en ny Kent-skiva (en skiva som för övrigt, måste jag erkänna, växer) så ska jag ta tag i mig själv, skriva om ny och relevant musik. Eller kanske inte istället för, inte på bekostnad av, kängorna är viktiga, nödvändiga, men de måste ackompanjeras av något. Det som är betydelsefullt måste fram i ljuset. Just nu är jag redo för ett förhoppningsvis inte helt sönderkommersialiserat Way Out West. Just nu ställer jag in siktet på Kindness, Lightships och Jonathan Richman.

För övrigt: angående mitt eget sporadiska skivspelande så går även det, förhoppningsvis, mot ”en ny vår”. Jag, Andreas och vår gode vän Hugo kommer under hösten att husera på Södra Bar under namnet Common People. Alla förutom trötta gotländska coverband och antifeminister till festivalarrangörer är varmt välkomna. Vi kommer bland annat att spela Huge Quit Part 2 Feat. Erika Forster Spring från Blood Oranges Home Recordings Mixtape.

Läs mer