Spelning

Perfume Genius @ Strand

När en anonym röst från de bakre delarna av Strands svettiga klubblokal denna tisdagskväll vrålar ”We love you Michael!” mot slutet av konserten så ler en samstämmig folkmassa. En enig publik håller med hen. Det finns ingen vettig anledning att inte älska Mike Hadreas och hans ljuvliga alter ego Perfume Genius. Speciellt inte efter denna timme, den som precis förflutit. Vi tittar upp mot scenen där han sitter bakom ett elpiano iklädd en för stor grå t-shirt med en ansiktstatuerad Elvis Presley i profil tryckt över bröstet. Han rodnar, ler han med (trots att han heter Mike och inte Michael), svarar: ”I love you too.”

Ödmjukheten känns signifikativ för kvällens spelning, från de mumlande tacksägelserna efter varje rungande applåd till extranumrens önskestund i miniformat. Från den anspråkslösa, tre man starka bandsättningen och ursäkterna över en trasig gitarr (vi undrar alla, förgäves, vad den skulle ha använts till) till tempot med vilket de bitterljuva melodierna avlöser varandra. Utan att andningspauser görs för att slå sig för bröstet eller ta in all kärlek (rummet rinner över av kärlek). Jag fylls av en irrationell känsla: att Hadreas, vars Put Your Back N 2 It är en av årets absolut vackraste skivor, inte är särskilt van vid en publikrespons av det här slaget. Det räcker med två sekunder av ett intro för att framkalla högljudda, upphetsade Beatles-tjut längs de mörka väggarna. Jag inbillar mig att detta inte är exakt så som Perfume Genius melankoliska alster vanligtvis tas emot, och att detta också gör avtryck i 30-åringen från Seattles framträdande. En känsla som dock försvinner när han går upp i sina självklara, drivna och alltid alldeles för korta melodier. När han börjar sjunga med den där rösten, den där rösten. När han förlorar sig så där oemotståndligt. Då skulle han lika gärna kunna spela för ett fullsatt, låt oss säga, Friends Arena (tre kvällar i rad). Då är det knäpptyst bland alla fuktiga ryggar.

Det bjuds på några sköra, hypnotiska bitar från debuten Learning, men låtarna från nya skivan är mer livekompatibla, insmorda i slagverk och knockar en med större emotionell kraft (med undantag från Mr. Peterson, en fruktansvärt känsloladdad mininovell som gör mig andäktig varje gång, på skiva som denna kväll). Det är också, föga förvånande, på Put Your Back N 2 It som huvudfokus ligger: Take Me Home, No Tear, Dark Parts och kronjuvelen till kärlekshymn Hood hör till de starkaste stunderna (jag har överseende med faktumet bögporrstjärnan Arpad Miklos inte kommer upp och flankerar Hadreas bakom pianot innan den sistnämnda drar igång). Textraderna blir extra påtagliga i livekontexten och konsertbonusspåret Rusty Chains plockas fram och förgyller när man befarar att låtkatalogen ska börja sina. Skrev jag att han var ödmjuk, Hadreas? Det är han denna kväll, samtidigt som han är helt kompromisslös.

På scenen skänker han den tragiska skönheten ett alternativt ansikte med sin musik. Han har ett eget uttryck som känns fullkomligt unikt. En något tafflig, allt för anonym och ovan scenshow kanske, men när han manas upp av jubel efter den utannonserade sista låten, uppenbart smickrad, så är det omöjligt att komma med invändningar (det hade varit omöjligt även om han hunnit lämna lokalen innan applåderna rungat ut). Vid närmare eftertanke hade scenliga extravaganser bara förtagit den magiska, sakrala stämningen som målas upp, och färgsprakande tröjor med katter på finns faktiskt att inhandla för den som känner för det vid merchandisebordet.

Den så kallade aftonen lider mot sitt slut. Perfume Genius frågar försynt vad det mer finns att spela. Han är själv på scenen nu. ”Play a Neil Young-cover!”, vrålar en äldre rockman. Något överförfriskad inbillar jag mig, men det kan mycket väl vara så att det är jag som är för nykter. Jag skruvar lite på mig. Trots Hadreas ödmjuka tacksamhet känns det inte helt självklart att han ska reagera stormförtjust över önskemålet. Är det nu han ryter till? Jag oroar mig i onödan. Efter att lite lagom syrligt ha konstaterat med ett fniss att ”They all sound the same, don’t they?” hamrar han varsamt fram ackorden till Helpless. Det blir en helt ny låt, det blir Perfume Genius låt. Och ska jag vara ärlig har jag nog aldrig hört den såhär vacker.

Läs mer