Månadssammanfattning

Rikard berättar om det viktigaste från juni

Vilken otrolig musikmånad! Fyra rakt igenom enastående album överskuggar resten av skaran album från juni och lär hamna riktigt högt upp på topplistan när året för min del ska sammanfattas. Förutom de fyra som det skrivs lite mer om nedan bör man även kolla upp saker som återförenade Dexys Midnight Runners (nu endast Dexys) åldrande-pub-soul-folk-rock-skiva och Liars nya Radiohead-doftande WIXIW för att bara nämna två.

SPELLISTA: Låtar du måste höra från juni

Bästa albumen från juni

iamamiwhoami – kin
Det finns saker att störa sig på kring iamamiwhoami. Det krångliga artistnamnet (I am Ami, who am I?), fankulturen som nästan är religiöst besatt, sättet hon de senaste åren släppt en låt i taget, de tydliga pretentionerna i musiken. Men varför störa sig när man kan älska? Hur väl hon mobiliserat sin fanbas är imponerande såväl som ovanligt 2012. Och pretentioner är trevliga när de ger ett så fantastiskt resultat som i iamamiwhoamis musik. På kin, hennes första fullängdsalbum, gör hon svävande electropop med melodier och låtstrukturer som är mer genomtänkta än det mesta på electropopscenen idag. kin är gripande, ömtålig och nytänkande.

The Tallest Man on Earth – There’s No Leaving Now
På sitt senaste album tar Kristian Mattsson allt han varit bra på tidigare och gör det ännu bättre. Han lägger till nya instrument som piano och flöjt och skapar ett sound som är mer berikat, utan att förlora sin intima flyktkänsla han haft tidigare när han endast förlitat sig på sitt fantastiska gitarrspelande.

Fiona Apple – The Idler Wheel…
Vare sig Fiona Apple sjunger bitterljuva kärlekssånger med endast sitt piano som hon gör som mest på The Idler Wheel, eller gör mer psykadelisk pop som i den avslutande låten Hot Knife så gör hon det med en sådan övertygelse att det skakar om scenen med kvinnliga pianopopartister rejält. Med sitt första album på sju år visar Fiona Apple med ett rakt igenom klockrent album att hon fortfarande finns.

Japandroids – Celebration Rock
Jag älskade Post-Nothing, Japandroids debutalbum från 2009. Det var romantiska och rusfyllda ljudbilder om att i ett adrenalinrus springa runt om nätterna och utnyttja sin ungdom till fullo. På Celebration Rock gör de exakt samma sak, nu med mer rutin och skicklighet. Noise-garage-pop-punken är lite mer välpolerad än tidigare, och lite mer hitssökande. Det fungerar utmärkt!

Även: Dexys – One Day I’m Going to Soar, Liars – WIXIW

Läs mer