Recension

Att vi i Sverige har ett så gott förhållande till japansk kultur är kanske inte så konstigt egentligen. Våra kära vänner öster om oss, Finland och deras prosodi är något vi svenskar är ytligt (eller grundligt!) bekanta med. Att detta fina kulturförhållande är något nytt påfund som kommit med mangan är inte helt riktigt. För vem kan glömma Otto Brandenburgs vackra version av Kyu Sakamotos Sukiyaki? Att japaner dessutom har en god känsla för melankoli gör att vi musikaliskt kan hitta språköverskridande beröringspunkter.

När Goran Kajfes vann Nordic Music Prize, en av de mest välförtjänta vinsterna skall tilläggas, höll han ett fint tacktal om musikaliskt skapande och hur influenser från hela världen påverkar musiken och att det är något utmärkande för norden. Hur duktiga vi är på att ta till oss andra kulturer. Att medlemmar från Tape som ackompanjerar Tenniscoats på den här skivan, även medverkar på Kajfes band är såklart inget konstigt.

Vad sångerskan Saya sjunger om är mindre viktigt. I det här samarbetet ringar de in något mycket vackrare. Mötet mellan att vara ensam i en myrstack som i Tokyo och att ta en enslig kopp kaffe på Fröken Brogrens i Örebro. Blandningen av söt stillsamhet och sorgsamt darr kan få förmedla, men en liten duo från Japan och ett gäng svenska jazzmusiker visar att det är fullt möjligt.

Axel Stenros

Läs mer