Recension

Ett av villkoren att The Soundtrack of Our Lives sista skiva skulle bli till var att Ebbot skulle få släppa en soloskiva. Klart man går med på en sådan deal. Problematiken uppstår dock när förväntningarna skjuts i sank. När det inte blir elva rocklåtar, utan ett enda långt spår bestående av ett psykedeliskt hopkok som pågår i 38 minuter. Men en deal är en deal och utgivet är det.

Fast man ska inte sörja för det. För det är oväntat spännande, mycket mer spännande än något TSOOL gjort på den senaste tiden. Det är först efter 38 minuter skivans enda riktiga låt träder in, innan dess kan det bäst beskrivas som en dekonstruktion av psykedelisk musik förklätt i ambient. En del av musiken gjordes först i samband med en konstinstallation, så det är inte helt långsökt att det låter som det låter. Det är musik gjord att tränga sig in i huvudet på en mitt i betraktelser.

Detta kan även bli skivans största problem. För människor som bor i kritvita, sterila bårhushem utan grejer, vad ska de titta på samtidigt som de lyssnar på det här? Möjligt att det finns en läcker designerlampa i ett hörn man kan stirra sig blind på i alla fall. Får hoppas på det. Skivans andra problem är att när de 38 minuterna gått så börjar Ebbot sjunga en poplåt. Det är inte en jättebra poplåt och med ens försvinner förtrollningen.

Axel Stenros

Läs mer