Veckans popsekunder
Skansros – Tysta fina stränder 03.15
Publicerad
2012-05-31- Skansros
- svensk musik
När sekunden kommer så är det redan en av de bättre svenska poplåtarna på den här sidan 10-talet. Varför? Titeln är poesi i sig, gitarrerna skämmer bort en, kysser en likt en varm, ömsint sol (läs mor om du bränner dig lätt) och Felix Anderssons röst svänger lika stiligt som vemodigt när han besjunger det osäkra, hjärtskärande fenomenet som vi i folkmun brukar kalla kärleksrelationer. Det vi i folkmun brukar kalla svartsjuka. Det vi i folkmun brukar kalla den irrationella rädslan för att ta upp telefonen och ringa den man älskar. Tysta fina stränder har dessutom en helt oemotståndlig call and response-refräng; sällan har en kör kapsejsat så vackert i ett arrangemang, drunknat så snyggt i en ljudbild. Jag har till och med överseende med formuleringen ”Släpp dina hundar lösa och kom i min famn, släpp dina hundar lösa och bränn ner allt”. Jag intalar mig själv att Anderssons uppmaning är av det bildliga slaget, i alla fall när det kommer till frigörelsen av människans ”bästa vän” (att hundar skall hållas kopplade är en av få övertygelser jag fortfarande besitter).
Redan en fantastisk låt alltså, men när sekunden kommer är gåshuden total. Överväldigande. När Anna von Hausswolff tar ton tre minuter och 15 sekunder in så blir jag fullkomligt salig. Varje gång. Hon sjunger ”Jag har också nån som säger ’jag kan göra dig lycklig’”. Jag har också nån som säger jag kan göra dig lycklig. Smaka på de orden. Läs dem igen. Jag har också nån som säger jag kan göra dig lycklig. Det räcker så. Första gången jag hörde Tysta fina stränder så rörde det mig nästan till tårar. Hennes röst kom från ingenstans, men det kändes så självklart. När den väl kom. Ett av årets starkaste svenska popögonblick. En sekund av det vi i musikkritikerfolkmun brukar kalla ”ren och skär popmagi”. En formulering som för övrigt är lika allergiframkallande för undertecknad som någonsin de där hundarna (vilket Nürnberg 47 hade en bra lösning på, för att få in en Ljungström-referens även i andra delen av ”Veckans popsekunder”).
Annars ter sig Skansros andra album Rekviem till en dröm, efter några veckors digestion, som en mindre besvikelse. Istället för att gå från klarhet till klarhet gick bandet ett steg bakåt med en spretigt ojämn och stundtals rätt svag skilsmässoskapelse. Stundtals alldeles för banal, men Tysta fina stränder sticker ut. Kanske det finaste bandet spelat in. Inte bara tack vare Anna von Hausswolff, men nästan.
