Recension

Men ibland kan man bara vara sämst. Det är inget alls att skämmas för.

Magnus Ekelund & Stålets andra skiva, Det definitiva drevet, inleds med en käftsmäll. En omedelbar låt från vilken ovanstående, smått geniala, konstaterande är ryckt. En käftsmäll och vacker påminnelse i samma smocka betitlad Fortfarande här. Det är en uppvisning i ylande, desperat, men samtidigt omfamnande och grandios popmusik. Omfamnande i bemärkelsen att det är musik som vill ta hela världen i sin famn utan att för den sakens skull tumma en centimeter på kompromisslösheten. Rak musik som vill nå ut, musik med inkluderande ambitioner, men det ska ske på avsändarens villkor. Det som måste ut måste ut och du får mer än gärna ta det till ditt hjärta. Men: ta det för vad det här. Det måste du. Det är smickrets antites samtidigt som det är ytterst radiovänligt. En paradox som skapar friktion och spänning. Det låter så. Det är musik med stora anspråk och pretentioner. Det är inte arenarock, gud nej. Men det kan kanske låta så för den ouppmärksamme. Den bombastiska ljudbilden kan förvirra. Inledningsspåret är inte arenarock, det är eskalerande arenaindie genom ett Jokkmokkglamfilter (som inte alls är den anomali det låter som, inbillar jag mig). Det är hjärtat i halsgropen i mer än tre minuter. Det är kanske arenarock? Det är jävligt bra.

Den raka obevekliga tonen som sätts i första spåret går igenom skivans åtta låtar och dryga 30 minuter. En egen ton som stundtals tangerar annan emotionell popmusik (Broder Daniel, Kent, Laakso etc., rangordnade i kvalitetsordning, för övrigt), men alltid hittar tillbaks till otåligt ryckande egna ben. En egen ton med mer eller mindre andan i halsen, men som även i de mer dämpade, långsammare partierna skvallrar om att detta är på liv och död (vilket har både för- och nackdelar som jag återkommer till). Singeln Supernova är en hit som Markus Krunegård hade kunnat mörda för. Till exempel. Kanske borde han gjort det. I Landet utan gränser/Sjätte februari, del 2 flyger de samiska referenserna mig högt över huvudet, men det spelar ingen roll. Det är episkt och det träffar rätt i den där nerven där de skälver som mest. Jag saknar inte Jakob Hellman som förgyllde debuten Svart Flagg.

Så alla dessa vibrerande minuter med känslorna uppskruvade till max, alla dessa käftsmällar, varför genererar de inte ett högre betyg? Jo, vän av ordning, för att det inte fungerar lika bra i de mer nedtonade låtarna, de som uppfyller tillräckligt stor del av Det definitiva drevets korta speltid för att skada helhetsintrycket. För att det avslutande titelspåret är en besvikelse där Ekelund viskar plattityder. För att texterna överlag är lite för ojämna – de funkar i urladdningar, bombastiska refränger och tjut, men i pratsången är de inte särskilt övertygande. Där bottnar det charmant nerviga uttrycket med sina inneboende pretentiösa inslag inte fullt ut. Än. Det spelar ingen roll hur många äldre lappländska konstnärssjälar som samplas.

Det finns dock en poäng i att jag inte köper allt. Såklart. Det var inställsamhetens antites, ni minns? Det som måste ut måste ut. Jag tycker inte om allt och det kanske är en viktig konsekvens av kompromisslösheten. I det här fallet var det de mest radiovänliga bitarna som utgjorde den största behållningen. Jag är förvånad, det är inte likt mig att falla för dem. Tur att de är jävligt bra.

Elis Burrau

Läs mer