Veckans popsekunder
Spiritualized – So Long You Pretty Thing 04.17
Publicerad
2012-05-22- Popsekunder
Ni vet de där ögonblicket som lyfter en riktigt bra låt från nivån ”riktigt bra” och gör den extraordinär? Det där sällsynta momentet i ett sångbygge som knockar dig i solarplexus, från ingenstans. Den där extra växeln som chockar dig, får dig att tappa fattningen totalt där du går, intet ont anande, i staden där du bor med dina hörlurar. Ögonblicket i låten som får dig att helt förtränga den där staden med sina fasader i vilken du är oundvikligt omsluten. Det kan vara en sylvass gitarr i ett intro (Girls – Lust For Life) eller längre in när en drucket desperat röst spricker (Joel Alme – Honestly), dessa ingredienser är alltid gåshudsframkallande och direkta likt vackra hostattacker. Och det finns spår av dem i all fantastisk popmusik. Inledningssekunden i The Embassys Lurking (with a distance) med sitt samplade meningsutbyte från filmen The Loneliness of the Long Distance Runner. Sekunden när du som barn hör Simon & Garfunkels snillrikt ordlösa refräng i The Boxer för första gången. Sekunden när Olle Ljungström, i förslagsvis Lyssna från mästerverket Det stora kalaset, sjunger ordet ”heroin”. (När Olle Ljungström sjunger ordet ”heroin” har det, för övrigt, samma effekt på mig som jag inbillar mig att en perfekt synkroniserad tonartshöjning har på någon som, så att säga, lever och andas schlager.) Sekunden, den där oväntade sekunden, när synthackorden bryter av i Pulps Sorted For E’s & Wizz.
Nu vet ni vilka sekunder jag talar om. De magiska ögonblicken som förhöjer en redan angenäm kontext. Ett slog mig till marken för bara några timmar sedan. Fyra minuter och sjutton sekunder in i Jason ”Spaceman” Pierces avslutande rockgospel på nya Spiritualized-skivan, Sweet Heart Sweet Light, så kommer den välbekanta knocken. Den efterlängtade kicken. I den skenbart långsamma balladen So Long You Pretty Thing lägger Pierce, från till synes ingenstans, in den där sista, svängande och skälvande växeln. I en sekund höjer han en redan fin låt till de där omtalade skyarna. Ingen har sjungit ”pretty things” med en sådan medryckande emfas sedan David Bowie 1971. Det är en av årets bästa popsekunder. En sekund i sig själv värd priset för en fysisk cd-skiva.
