Spelning

Ryan Adams @ Stockholm Waterfront

I min snäva, självutnämnt hippa och när det kommer till musik hyfsat pålästa bekantskapskrets så är avslöjandet ”Jag ska på en Ryan Adams-spelning ikväll” lika med rynkade ögonbryn och skeptiskt flinande mungipor. ”Ryan Adams? Haha. Varför då?” Jag inbillar mig att denna ifrågasättande spydighet inte har en så pass enkel förklaring som att personen i fråga hyser avsmak för hans musik. Och jag ser det som föga sannolikt att dessa individer reagerar på detta vis för att de har Andres Lokkos gamla bevingade uttalande, det att han gillar Adams men inte tål hans fans, i åtanke. (Smått briljant uttryckt för övrigt). Nej, snarare finner jag det för mera troligt att 90 % av mina vänner tänker på Bryan Adams så fort de hör Ryan Adams. Vilket rättfärdigar deras gliringar och kväljningskänslor, absolut. (Varje gång jag, ofrivilligt!, tänker på Bryan Adams så tänker jag också, lika ofrivilligt!, på män i jeansväst med folkölsindränkta blåjeans som spelar luftgitarr; då vill jag också spy och hånflina om vartannat.) Men det gör mig alltid lika nedstämd, att ett sådant vackert låtskrivargeni – han som varit så trasig i droghelvetet och sedan blivit hel, men fortfarande, likt en fager, självförbrännande paradox är så urbota trasig med sin kroniska öronsjukdom – är en sådan liten angelägenhet för redan frälsta. För musikjournalister, skivbutiksägare och konformt slappa Sonic- och Skavlan-konsumenter. Mitt svar på ”Ryan Adams? Haha. Varför då?” är därav alltid snabbt, det är en vresig reflex direkt från ryggmärgens aggressiva ängslighet: ”Du tänker på bredbente Bryan. Ryan är bra. På riktigt! Han har lite trötta fans som gillar bakgrundsmusik på Starbucks och innerligt mysig ’alternativ country’, och javisst han har gjort en del värdelösa skivor, men hans bästa sånger är lika tragiska och dekadenta som någonsin Townes Van Zandts. De är svarta och tidlösa. De har ett Kerouacskt skimmer över sig. Jag lovar.” Lägg till att jag får ur mig denna harang på samma tid som det tar för Jens Liljestrand att stava till ”klasshat” och ni förstår vilken frenesi som genererar försvarsmekanismen. Efter fredagens konsert på Stockholm Waterfront kan jag dessutom addera ytterligare en kreddig egenskap till det där lilla försvarstalet, en egenskap som jag tidigare misstänkt, men nu fått bekräftad med egna ögon: Ryan Adams är fullkomligt galen. På det där bra sättet, givetvis.

Denna kväll är jag nog inte ensam i publiken med att någon gång ha ryckt ut till Adams försvar. Hans akustiska konsert ska starta om någon timme och vi dricker mousserande ur små plastglas och spanar med blida blickar på varandra över generationsgränser, i denna konferenslokal vars siluett vid Stadshusets sida tydligen utgör någon sorts ”estetisk pinsamhet” i mångas ögon. Personligen är Stockholm Waterfronts eventuella ”fulhet” det sista jag skulle få för mig att reflektera över vid denna tidpunkt. I mitt huvud ekar helt andra frågor: ”Vilka låtar kommer han att spela?”, ”Hur är hans dagsform?”, ”Hur mycket jeans kommer hans outfit att bestå av?”, ”Kommer han att svamla lika mycket om gulliga katter som han gör på Twitter?”

Jason Isbell värmer upp med några klanderfria, men ganska tråkiga låtar. Kompetent, men alldeles för snällt och inte särskilt eget. Det sistnämnda blir extra tydligt när kvällens huvudperson slutligen kliver upp på scenen, varsamt dekorerad med röda stearinljus, ett piano och två gitarrer som, likt Gold-omslaget, är bestrukna med den amerikanska flaggans färger. Ryan Adams är egen. När han sätter sig ned och börjar plocka introt till Oh My Sweet Carolina under rufsigt svart hår så är det tyst som vid en andakt. Och versionen han levererar av denna fantastiska låt är mycket, mycket vacker.

Galenskapen då? Den sipprar fram så småningom. Med råge. Mellan alla de ledsna låtarna. När han väl börjar prata med publiken: Adams skäller ut de som fotar med blixt, de som filmar med mobiltelefoner, i en lågmält butter, oemotståndligt sarkastisk och enormt teknikfientlig monolog som slutar i konstaterandet att det inte kommer hända något särskilt spektakulärt på scenen. Vad är ni rädda att missa? Det blir inga dansande ninjor, ”no fuckin’ Tupac hologram”. Han skäller ut de som hostar (vilket skapar nervositet som skapar än fler som hostar), ifrågasätter om de ens bör vistas ute, ger tips på bra, trögflytande och lila hallucinogen medicin. Han säger ironiskt att han ska spela en ballad och när folk fnissar så hittar han på en sång i stunden, ”Somebody got a cause of giggles”, om faktumet att de fnissar. Han blåser ut ljus och utbrister ett visst förakt mot Mick Jaggers extravaganta scenpersona. Och som absurd final, i ett kanske tio minuter långt intro till en nedtonad pianoversion av New York, New York, pratsjunger han med förställd röst om hur han saknar sin katt. Han kallar sin katt Mr. Cat. Mr. Cat dömer honom inte när han bara vill slappa i soffan och se på Frasier. Mr. Cat ”can sleep anywhere”. Om något dygn ska han få återse Mr. Cat. Ryan Adams älskar Mr. Cat.

Detta förvirrade, briljanta, sura och av allt att döma improviserade mellansnack stjäl, förståeligt, mycket av showen. På, förståeligt, gott och ont. Många bredvid mig skruvar på sig nervöst (senaste spelningen jag bevittnat där en artist frambringat en liknande ängslighet hos åskådarna måste vara Jakob Hellman på Kulturhusets tak). Men jag älskar det. Jag har ju hört om alla hans havererade spelningar och som så mycket annat som man bara hört om så har jag mytologiserat dem i mitt inre. Och det här är inte ens en havererad spelning! Adams spelar alla låtar man kan förvänta sig och det är stabilt rätt igenom. Men det är nära att jag glömmer bort detta, det makalösa. Att hans röst är lika bra som för 12 år sedan, att de avskalade och hjärtskärande versionerna av hans finaste stunder som soloartist är strålande, att han avslutar med en gåshudsframkallande Come Pick Me Up och till och med återvänder med en Alice in Chains-cover som extranummer. I mitt huvud efter konsertens slut när jag trycker mig ut mot T-centralen är inte lycka över vetskapen att jag nyss fått uppleva några av de finaste örhängena som någonsin skapats i den amerikanska låtskrivar-traditionen live, utan min skalle ockuperas istället av en stilla undran: kommer Ryan Adams förpassas till en byggnad med mindre kontroversiell kontur när han återvänder till Sverige nästa gång, som häcklande standup-komiker? För det är som en sådan han skiner starkast denna kväll. Och förhoppningsvis har han laddat med lite mer Bryan Adams-hån på bekostnad av vurmandet för mjuka kissemissar till nästa gig.

Läs mer