Recension

Psykedelisk rock’n’roll med kvinnliga sångare har varit på frammarsch ett tag nu, gärna med ockulta inslag. Band som Jex Thoth, Blood Ceremony och The Devils Blood håller fanan högt till exempel. Med vimsiga gitarrer, svävande, högstämd sång och inslag av aparta instrument är det lätt att få till mysrysiga stämningar, vilket passar det ockulta perfekt. Systrarna Westin i Caviare Days struntar dock i gethuvuden och uppånervända kors. De må sjunga om död stundtals, men de blir aldrig tillbedjande, på sin höjd har de kanske lite för mycket ögonskugga och till sin musik svänger svajigt med kroppen och säger groovy för att få publiken att freaka ut.

Det är trist att tala om lovande debutanter, som att det de gjort inte räknas. Fast den känslan är överhängande efter sista spåret, att Caviare Days endast presenterar vad de är kapabla till. Med en stabil albumgrund visar de upp att de kan följande; sjunga stämsång med röster som smälter samman väldigt fint och de kan få ihop bra låtar med ett gediget psykedeliskt sound. Och det är absolut ingen dålig grund. Tvärtom. Det känns även som att de är ett välbehövligt band nu när The Soundtrack of Our Lives lägger ned. Förhoppningsvis vågar de nog sväva ut än mer till nästa album, så till den grad att en rundbågad och långhårig person i publiken brister ut i ett lågmält; far out, man.

Axel Stenros

Läs mer