Recension

Love Antell goes solo och han gör det med en självklarhet som imponerar. Efter tre fina, ojämnt livsrusiga och stundtals skamlöst lånande Florence Valentin-skivor, efter gitarrinhopp i smått legendariska Perssons Pack, så står han nu på egna ben. Med en något subtilare samhällskritik och ett mer samlat, tillbakahållet uttryck. På gott och ont.

På Gatorna tillhör oss så ekar vemodet tydligare än på tidigare Antell-alster. Florence Valentin spelade mer på känslomässiga ytterligheter, om det så var tidig indignation över vapenexport och klassamhällets baksidor eller bara förälskelsens och pokerkvällens livsglädje. Det blev ibland en smula banalt, stundtals en smula naivt (speciellt när man influerades lite för mycket av de brittiska banden som formulerat samma saker vassare, 20 år tidigare), samtidigt som en stor del av bandets charm just låg i den totala hängivelsen. Antell ensam är mer nedtonad: han är fortfarande arg på samhället, men det är en ilska som manifesteras mer sammanhållet, mer eget och med en tydligare linje genom hela skivan. En skiva om orättvisor och om att växa upp. Fylld av melankoli, men också av hoppfullhet. Den finns där tydligt, mellan gitarrerna och sången i den kristallklart avskalade ljudbilden, om man bara lyssnar. Lovsången till ungdomen.

För det mesta är det ingen storartad poesi, men det fungerar. Så länge Antell är personlig. När man hör att han bottnar i betraktelserna, när han sjunger om Tompa som bakar bullar på 44:an eller måsarna som skiter på Lasse Lucidors minnessten. Det är bara när han lyfter blicken, när han gör anspråk på att besjunga mer allmängiltiga sanningar, som det riskerar att haverera. Och visst slår Antell in en hel del öppna dörrar under skivans gång (inte i paritet med Magnus Betnér, men nästan), han är ofta farligt nära plattitydens rand, men han får det ändå att lyfta. Vilket är imponerande i sig. Man har överseende med vissa rader för att de trots allt gifter sig fint med musiken, rösten och intentionerna. För de lyser igenom, och det är modigt. För det är lättare att komma undan med svaga texter om man klär dem i stökigare punkkostymer.

Han ger, till exempel, den på pappret rätt gjorda uppmaningen ”sluta aldrig va rebell, sluta aldrig va dig själv” förnyad nerv. En fin uppmaning, givetvis, men den har använts i så många poänglösa sammanhang – må det vara i taskiga poplåtar eller förkastliga reklam- och tatueringskontexter – så att Efva Attling lika gärna kunde tillägna budskapet ett silversmycke. Vilket hon antagligen redan gjort. Då är det naturligtvis en bedrift att Antell, med sin frasering och känsla för enkla popmelodier, får det att hålla. Hans lyrik är inte exempel på världens skickligaste gestaltning, men vilket hjärta i halsgropen han har. Och vilken känsla han förmedlar i dessa nedtonat råa melodier, i alla snyggt återhållsamma refränger. Då kan man faktiskt ha överseende med lite brådmogna popklyschor om blåljus, kokain, snorungar, fladdrande lågor, tsunamivågor, svarttaxiljus och tunnelbaneperronger. Även om det stundtals bär emot när man tänker på vilka än större höjder som kunnat nås med lite skarpare skaldekonst.

Antell har alltså hittat en form som han bottnar i, ett uttryck – lika juvenilt som det är fyllt av elegant vemod – som han behärskar. Ett uttryck jag mer än gärna ser att han åldras med. Förädlar. Han har skapat ett knippe fina sånger, med avslutande titelspåret Gatorna tillhör oss, stegrande Vi är nu och singeln Stjärna där som starkast skinande höjdpunkter. Han skildrar stadsliv och ungdom, ja till och med utanförskapet på ett sätt som känns ärligt. Viktigt. Min invändning då? Att han upprepar det både en och två gånger för mycket på skivans 45 minuter. Här finns inget som riktigt sticker ut, inget som skaver mer än nödvändigt, inget som överraskar eller bränner till. Lite mer variation mellan skivans vackra, fyrverkeristinna inledning Ormberget och den rusiga avslutningshymnen tillägnat ungdomen hade inte skadat. Även om det kommer svänga som fan på Kafé 44. Inte lika euforiskt och dansant som förr, men med en eftertänksamhet, en större insikt och ett oundvikligt vemod som kommer med åren. Icke att förväxla med det äckliga ordet vi kallar mognad: man kan spekulera mycket om Antells musikaliska utveckling – personligen tror och hoppas jag att han har en mer explosiv samhällskritik inom sig, en svensk Billy Bragg som väntar på att förlösas – men han kommer alltid vara ung i sinnet. Han kommer aldrig, som Per Persson skulle uttryckt saken, bli en trist ”sångare utan orsak”. Det är en sak som är säker.

Elis Burrau

Läs mer