Recension

Gitarrer, herregud vad man kan vara less på gitarrer. Detta otyg till instrument som plockas fram främst i otid. Då ska det bli stiluppövning av en femårings kapacitet och alla ler mjukt, vad fin hen är som kan spela gitarr. Eller så tänker man på det sömnigaste fanskapet av rockjournalistik; listor över vem som är bäst. Såhär brukar de se ut; Rolling Stone’s Top 100 Greatest Guitarists Ever Fretted och så suckar man för att man vet att man inte behöver kolla att Jimi Hendrix ligger etta, men man kollar i alla fall och visst pryder Jimi Hendrix guldplatsen. Svartvit bild, bandana, fransar och öppen mun. Det är lika säkert som att Eric Clapton finns med på topp fem. Inte ens om de slängde in Betty Wiggin på första platsen skulle det vara kul. Den här sortens listor är på förhand dömda att suckas och stönas åt. De är så fruktansvärt fantasilöst och ointressant, det gör att man kan börja hata gitarrer.

Men sen hör man Lee Ranaldo spela gitarr och då ruskas huvudet till sans igen. Just ja, det är såhär det kan låta. De kan ju frammana de mest fantastiska ljud. Och om det är något Ranaldo kan är det att frammana de mest fantastiska ljud ur sin gitarr och har gjort så väldigt länge, om det undgått någon är Ranaldo en av hörnstenarna i rockbandet Sonic Youth. Men nu när bandet ligger på is och han har ett par låtar liggandes, väljer han att sätta ihop ett eget album. Between The Times and The Tides är inte hans debutalbum, han har tidigare gett ut skräniga noiseskivor i eget namn, bland annat briljanta liveskivan Scriptures of The Golden Eternity, men det här är första gången han gör en renodlad rock’n’roll-platta. Det hörs tydligt att han låg bakom mycket av soundet kring den klassiska storbolagstriptyken Daydream Nation, Goo och Dirty, fast nu drygt tjugo år senare är det lite luftigare och ledigare. Det återfinns även rätt många ängsliga slidegitarrer, måhända inspirerade av idolen Neil Young. Och i vissa partier åker 60-talspsykadelian fram, musikaliskt blir det aldrig tråkigt.

Fast samtidigt som hans gitarr glänser, glänser inte hans sång. Ranaldos röst har något lakoniskt obrytt över sig, på Between The Times and The Tides nästan mer än någonsin. När han sjunger textrader som ”I have come here for your heart, tell me what’s a good place to start?” låter det enbart platt. Ofta önskar jag att Kim Gordon ska komma in och föra in lite jävlaranamma i sången. Men allt som allt fungerar det, hans röst är inte direkt dålig, bara rätt tråkig. Och det ligger en skavande känsla över en att det kunde ha blivit ett ack så gott Sonic Youth-album av det här. Bandets mixande av röster och uttryck skulle få låtarna att höja sig, Ranaldo klarar inte riktigt av det på egen hand att axla rollen som enskild rockman. Fast en sak är självklar och det är att Lee Ranaldo givetvis återfinns på Rolling Stones lista över världens bästa gitarrister.

Axel Stenros

Läs mer