Recension

[image name=betyg3]

Skansros nya skiva får mig mest att tänka på den föregåendes förträfflighet. Om man ska vara krass. Rekviem till en dröm får mig att minnas debuten som var en direkt och bitterljuv hitkavalkad i ordets mest Räddaren i nöden-poppiga bemärkelse. En skiva som var byggd av ett Smiths-doftande, välskuret låtmaterial rätt igenom starkare än nya skivans spår. Det är kanske en onödig komparation, men den känns svår att komma undan när i princip samtliga låtar på den i mina ögon smått klassiska skivan från 2009 hade utgjort enskild albumhöjdpunkt på denna.

Därmed inte sagt att Rekviem till en dröm inte är en fin skapelse, för det är den. I egenskap av ”skilsmässoskiva” – ett hjärtslitande uppbrott genomsyrar de vemodiga texterna – är den dessutom än mer bitterljuv än det självbetitlade debutalbumet. Men då Skansros kändes färdiga vid genombrottet, då de tog mig med storm och skämde bort mig med en drös perfekta poplåtar vid första mötet, så kan jag inte annat än att bli något besviken på avsaknaden av medryckande driv, omedelbara melodier och snillrika formuleringar nu.

Det bör dock påpekas att denna påtagliga avsaknad inte är total, för det är den verkligen inte. På speltidens knappa 50 minuter finns en handfull ljuvliga stunder: Tysta fina stränder är helt underbar, singeln Felix svänger nästan i klass med Drömmen om Amerika och den gamla sanningen att ingen sjunger ordet ”käft” som Felix Andersson befäster han snyggt på Jag skulle älskat dig (ändå). Men jag saknar de allra mest svindlande mininovellerna från en ung själs känslomässigt pendlande och rastlösa horisont, de som matchades med perfekta refränger. Topparna på Rekviem till en dröm drunknar lite i de rätt alldagliga, långsammare låtarna som dominerar skivan. Och i texterna trängs denna gång inte bara briljanta, mörkt humoristiska observationer utan också mer banala kärleksbetraktelser (som i svulstigt ångestladdade Skriv). De vägs upp utav att det bitvis bränner till, som på Men inte ikväll när Andersson sjunger om Sanna som fick ett ”hakkors inristat i pannan” eller den subtila blinkningen (inbillar jag mig) till Jakob Hellman och den odödliga frasen ”hålla sönder hennes hand” i inledningen på Rekviem till en stad, men det hade krävts mer av den varan för att jaga bort alla spår av frustration som denna, inte helt felfria skiva genererar hos mig.

Och där landar jag i jämförelsen. Jag hade inte begärt så mycket om jag inte överrösts av felfri popmusik från Skansros tidigare. Popmusik som talade lika mycket till intellektet som emotionen. Och jag inser att meningar som ”En välregisserad popdröm om cigaretter, zoloft och sprit, ja du är allt jag aldrig var” kanske har gjort mig lite väl kräsen. Men jag tycker mig skönja en olycklig utveckling. Att man avslutar med ”låten” Credits, på vilken en hurtig mansröst räknar upp de medverkande över trivsam bakgrundsmusik, raderar inte den krypande känslan, tvärtom. Något som kanske var roligt i teorin, skapar i praktiken bara irritation över den uteblivna, grandiosa finalen.

Felix Andersson och hans kompanjoner är, efter att ha lämnat något stort bakom sig, återigen något nytt och riktigt magnifikt på spåren. Om det hyser jag inga tvivel. Rekviem till en dröm är en nödvändig, melankolisk och stundtals mycket bra mellanhållplats till skiva, sparsamt kryddad (men ändå kryddad!) med oemotståndligt syrlig poplyrik. Och den bidrar med fyra förtjusande alster till den allt mer imponerande låtkatalogen som bandet kan stoltsera med. Jag är säker på att de skulle kunna prestera en fantastiskt angenäm spelning på en lagom stor klubbscen i sommar. Det ekar dessutom mindre av Smiths och mer av ett eget uttryck än tidigare. Synd bara att det ekar lite sämre. Rekviem till en dröm är blek i jämförelse med den solkyssta och rusigt bedårande debuten.

Elis Burrau

Läs mer