Recension

Vill bara att du ska hålla din jävla käft. Det måste vara så svårt att vara så dum i huvudet som du. Om du nu har fått den du vill ha, varför är du ledsen när du borde vara glad? Nu får du fan va nock med dina falska tårar. Du är lika dum som jag, fast på ett annat sätt. Jag sitter vid en Jack Vegas-maskin och försöker vinna tillbaka lite värdighet. Det här jobbet tar död på mig och jag menar det inte som nån symbolisk grej. Ännu en motgång, jag borde va van. Har svårt att tolka det på nåt annat sätt än att du tigger stryk.

Sist Bäddat för trubbel släppte en skiva hyllade jag dem, kanske lite väl, vad vet jag. Men om du läser alla de där meningarna ovan och blir lite glad i ena mungipan, den där mungipan som är lika glad som den är arg, då är vi lika du och jag. Bäddat för trubbels musik har inte gjort några större kliv framåt, det är samma rallarsvingsrock’n’roll som sist, bara lite bättre, lite svängigare. Bandet har en fantastisk förmåga att agera ventil och tryckutjämna skallen när det blir för mycket för en. Det är svårt att tycka illa om ett band som bygger på ett förlorarpatos som riktar alla sina aggressioner mot ett ”du”, som egentligen kan vara vad som helst.

Det enda som är någorlunda nytt för bandet är att de har fogat in en långsam sentimental låt om att det är okej att vara sentimental, den är jättefin och har den tröttaste tamburinen du någonsin hört. Den blir ett fint avbrott på en skiva som annars skyndar på för full maskin mot slutet.

Axel Stenros

Läs mer