Recension

[image name=betyg4]

Det börjar helt ljuvligt. Sophia Knapp sjunger ”Don’t let the party bring you down” och jag tänker: hur skulle kalaset som är inledande Glasses High kunna göra mig annat än euforisk? Hur skulle den sällsynt behagliga fest som Knapp bjuder in mig till, denna ytterst sofistikerade tillställning som är hennes debutskiva Into the Waves, kunna alstra annat än lullig lycka? Det är ett party jag aldrig vill ska ta slut.

Jag tycker egentligen inte om okynnesrefererande i popkritik. Jag vet att jag personligen gjort mig skyldig till en beskärd del, men det känns alltid mer eller mindre fel att förminska en artist till det hen av allt att döma inspirerats av, påminner om, arbetar i samma tradition/anda som. Särskilt om det står såhär bra på egna ben. Och självklart finns det ett eget uttryck hos Knapp, men mycket av storheten i musiken ligger just i det briljanta vis på vilket hon håller upp en spegel mot ett fint och slickt rockförflutet.

Men jag gör ett försök. Febrilt famlar jag efter ett ord som rättvist kan beskriva det jag hör, så att jag slipper hänvisa till det tidiga 80-talets alla radiopopstorheter. Jag vill skriva att det är essensen av mogen, soft ”vuxenrock”. Jag vill skriva ”vuxenrock” och när jag gör det vill jag att alla ska förstå att det är välpolerat, välproducerat och rätt igenom ytterst kompetent. Jag vill skriva ”vuxenrock” och därmed slippa referera till Fleetwood Mac, Saint Etienne och Blondie när jag ska ringa in ljudbilden. Jag vill skriva ordet ”vuxenrock” och därav kunna undvika formuleringar som ”ett stänk Feist över de avslutande spåren”, ”80-talsdoftande” och ”som om Dolly Parton, Kirsty MacColl och Nancy Sinatra gått vilse i ett gigantiskt diskotek”. Jag vill skriva ”vuxenrock” och avstå från ”en fusion av Toto och Abba”. Men jag förstår att det kanske inte blir supertydligt. Jag rådfrågar en redaktionskamrat och bestämmer mig för att ”mjukrock” är bättre. Soft rock. Prefixet ”vuxen” kan tolkas på diametralt olika sätt, och jag vill inte skapa negativa associationer. Det sista jag vill att folk ska få när de hör Knapps namn är negativa associationer. Men ”mjukrock” funkar inte riktigt heller. Därav okynnesrefererandet. Riktar in mig på att beskriva skivans spår mer ingående, med fullt fokus på Knapp, istället. (Tänker dock att jag, i alla fall, skulle bli både generad och oerhört hedrad om någon nämnde ”Nancy Sinatra” i en text vars syfte var att bedöma mig. Som en sorts skev tröst.)

Öppningsspåret följs av underbart släpiga The Right Place och det klockrena titelspåret Into the Waves. Produktionen är lyxig, fluffig och det skär sig inte någonstans, vilket skulle kunna skapa en något glättig substanslöshet, men icke. Knapp hanterar sitt uttryck på ett mästerligt vis. Det är radiovänligt och bakgrundsvänligt på samma gång, utan att bli platt. Och om man trots allt, efter den oemotståndliga inledningen, lider svår abstinens i brist på vassa kanter så dyker Bill Callahan upp på spår fyra, Spiderweb. En fin, om något långsam duett där hans röst adderar lite välkommen svärta.

Den bedårande inledningen följs av ett fint och habilt mittenparti: Looking Into Another Day låter så urbota klassisk att jag har svårt att köpa att den inte redan gjorts i ett helt annat decennium, följd av Close To Me, som tyvärr inte är en Cure-cover, men likväl en funkigt rivig dänga till låt som drar igång på riktigt efter en och en halv minut.

Avslutningen däremot, den är inte riktigt lika stark. Om man bortser från näst sista Weeping Willow, där Callahans stämma dyker upp igen, så trängs här några svagare låtar. Låtar på vilka ljudbilden tonats ner, skalats av, ”moderniserats”. Det är inte dåligt, men jämfört med skivans glimrande inledning så är det färglöst. Nästan lite trist. Sömnigt. På sista låten, In Paper, börjar jag titta på klockan, skruvar lite på mig i soffan. Man kanske ska börja dra sig hemåt ändå? Det var en trevlig tillställning, men det är ju en dag i morgon också. Fast sen drar inledningsspåret igång igen och alla trötta tankar försvinner. Festen får nytt liv. De första tre spåren kan jag lyssna på om igen och igen och igen.

Att den första, mig veterligen, svenska rösten som missionerade Knapps storhet går att härleda till Andres Lokkos blogg känns inte som en slump, det låter precis som något han skulle snappa upp, tipsa om och älska. Vilket nästan reservationslöst är en kvalitetsstämpel att lita på. Och det var också i ett Lokko-relaterat sammanhang som vi fick svar på det stora mysteriet, det som grämt oss alla så länge, ”Hur uttalar vi efternamnet?”. Efter att Close To Me spelats i podradioshowen Luuk och Lokko så mailade Kristian Luuk och frågade. Som den sakligt vetgirige personen jag inbillar mig att han är. Knapp, som tydligen inte hunnit smittas av sina kollegors divalater, svarade personligen: ”My name is pronounced ”nap”, the K is silent.” Och tillade till min och de exilestniska herrarnas stora förtjusning: ”Hope to come to play in Sweden sometime soon.”

Anledningen till att jag drar in Lokko i det här har också lite med ”vuxenrock” att göra. Han är vuxen nu, Sveriges kanske bästa rockjournalist. Visst är han? Och han älskar den här skivan. Mina föräldrar är i ungefär i samma ålder som Lokko, också vuxna alltså, och de tycker mycket om den. Och jag? Jag är väl vuxen jag med enligt någon sorts definition. 20 år. Men det var först häromdagen, när jag insåg att jag älskar Sophia Knapp, som jag kände mig vuxen på riktigt. Och det finns faktiskt inget negativt i det.

Så jag trycker på play än en gång. Stannar på festen och höjer mitt glas högt för en ny och självklar stjärna. Way Out West borde följa Luuks exempel och skicka ett insmickrande mail i Knapps riktning. Vuxenrocken är det nya svarta.

Elis Burrau

Läs mer