Recension

[image name=betyg4]

Jag ska försöka undvika att avsluta den här recensionen med ett ”Så e de me de”. Jag kan inte lova något. Men jag ska försöka. Det är en för uppenbar knorr.

Men ibland kanske man ska våga göra det ”uppenbara”? Ibland är det kanske ett totalt nödvändigt ont? Det beror naturligtvis på framförandet om man kommer ut helskinnad, med värdigheten i behåll, på den andra sidan. Utan näsblod. Men ibland kanske det är något man måste ta sig igenom? Riskera. För att kunna se sig själv i spegeln dan därpå. Och då kan det va värt ett brutet revben, en blåtira, glåpord som ekar i skallen. Tankarna slår mig efter att umgåtts några dagar med Jonas Lundqvist nya skiva. En bedårande debut i eget efternamn. Ett förtjusande förstlingsverk på svenska språket. Ett album vars helhet överträffar delarna, och där han tar sig igenom alla de teman som egentligen ter sig alldeles för uppenbara att besjunga om man är en rotlös, 30-årig någonting, popsjäl i Stockholmsexil. Om man har Göteborgs hänförande, stundtals överromantiserade, gängmentalitet och ”skit i kompromisserna”-attityd för evigt i ryggen (i skivans pressutskick kan man läsa hur Lundqvist tröstade Eric Berglund efter att han skurit sig själv och andra med kniv på en fest och folk tyckte han ”var jobbig”). Det är en skiva som bidat sin tid i Lundqvists bröst i 16 år, en skiva på vilken han frustar, tjuter och sjunger ur sig rader som bränner till och överraskar trots sin förutsägbarhet. Lundqvist är artist och lär ut tennis till barn, han är uppgivet sentimental och rusigt euforisk på samma gång, och han sjunger om det med texter och melodier som håller i varje skinande söm.

Inledande Sanktas har en ljudbild som kan beskrivas med tre ord: Studio plus trumpet. Att Rasmus Hägg stått för produktionen märks tydligt, hans kompetenta händer har satt en enorm – och likt skivans bitterljuva tematik – rätt uppenbar prägel. Mycket hypnotiska gitarrer, afrorytmer och släpig discofunkighet om än i en något poppigare kostym av klassiskt Göteborgssnitt. Och till detta mässar Lundqvist snyggt med hjärtat i halsgropen att ”Allting har sin tid och här går min förbi”. Hans svenska frasering för stundtals tankarna till Love Antells mest ösiga Florence Valentin-stunder, vilket överraskar mig en smula, men inte alls är oangenämt.

Efterföljande spår följer den inslagna vägen. Alla för sig, med sin medryckande, nästan smittsamma självrannsakan, Hög över husen vars råhet, driv och smygande orgel väger upp ett tveksamt Lejonkungen-vrål, den vemodiga åldersnojan i Krökta Ryggar. Häggs arrangemang är genomgående klanderfria, men det är texterna som är den största behållningen. Rader som ”För såna som oss finns inget val än att dö lite varje dag”, ”13 IG men 10 bra låtar gav mig jobb på Seven Eleven” och ”Som gamar över tre ackord” (i fina hyllningen till Martin Elisson och Bad Cash Quartet på singeln Du, drömmar & jag) är den nödvändiga tyngd som hela tiden drar över Lundqvist på rätt sida, som gör det möjligt för honom att besjunga förtärda ämnen på ett vis som känns nytt och viktigt. Enligt mig är just det den största skillnaden från Jonas Game, Lundqvists engelskspråkiga popalterego vars skiva ADHD släpptes via Sincerely Yours. Den största skillnaden är texterna. Lundqvist sjunger om att byta stad, om att känna sig värdelös, ensam – och han bottnar i vartenda ord. Kompromisslösheten som är ett uttalat ideal lyser igenom vilket skapar ärlighet. Det är musik som gör dig lycklig, samtidigt som den besjunger den hopplösa känslan som det så ofta innebär att leva. I min bok är det alltid bra musik när någon lyckas gestalta detta på rätt sida banalitetens gräns, i synnerhet när denne någon är beväpnad med en drös glimrande melodier.

Avslutar skivan gör titelspåret tillika tryckaren Så e de me de. En låt vars vackra versmelodi är en subtil och oväntad stöld av The Times They Are A-Changin’. Efter att denna finstämda och hoppingivande ballads sista ton ringat ut så grips jag av en impuls, min reptilhjärna får nästan mina tangentbordsfingertoppar att hamra in något i stil med att Så e de me de skulle vara ”charmigt ojämn” och skvallra om ett mästerverk inom ”en inte allt för avlägsen framtid”. Förnuftet hinner dock stoppa den plötsliga lusten, den märkliga reflexen. Vilket är tur. För det är inte framtiden som är intressant. Det är den här skivan som Jonas Lundqvist släpper just nu, i mars 2012. Det är den som är relevant. Det är ett manifest vars flyktighet rimmar väl med orden som flytt Lundqvists läppar och pryder det fina omslaget i en saligt anarkistisk röra. Och även om skivan brinner ut snabbt likt en minimal svavelsticka dränkt i bensin, även om den inte känns medryckande på liv och död om ett halvår eller ett decennium, så spelar det ingen roll. Den kunde inte kommit vid någon annan tidpunkt. Och personligen tror jag faktiskt att den bara kommer att bli starkare. Skivan som helhet, dess frustrerade finger på en ålderskrisande, rotlös puls som velande blickar än bak på ungdomens popdekadens, än framåt på framtidens brutala ovisshet. Till skillnad från Jonas Game vars högt flygande anspråk, enligt mig, var just ”charmigt ojämna” och därav föll rätt platta till marken, rätt snabbt, till skillnad från dem kommer detta att leva länge.

Så jag konstaterar att Jonas Lundqvist är som finast när han sjunger rader som brinner på svenska om allt det uppenbara som måste behandlas. Och bättre svenskspråkig popmusik görs inte för tillfället. Kompisen Love Antell kan eventuellt komma att konkurrera om några veckor, men till dess sitter Lundqvist säkert på tronen. Måhända med ett och annat blåmärke och ett hjärta som bultar och värker av urladdningen, men han sitter där. Så e de me de.

Elis Burrau

Läs mer